In order to view this object you need Flash Player 9+ support!

Get Adobe Flash player
?php bloginfo('name'); ?>

Fråga Experten: Sprickor i 50 år gammal betongbrygga?

I Östersjön finns en 50 år gammal betongbrygga med sju ”flytkammrar”. Vid vattenlinjen på en av dessa har uppstått en vågrät synlig spricka och vatten har kommit in. Denna kammare har reparerats genom att kammaren har pumpats ur och fyllts med ett lätt material som tränger undan vattnet. Livslängden på betong i saltvatten? Hur är sannolikheten att övriga kammare har/får sprickor? Är det ett större riskområde kring synliga vattenlinjen än t ex undersidan?
/Håkan

Hej Håkan,
Jag tog hjälp av min kunnige kollega, Anders Lindvall, som är ”expert” på området beständighet och livslängd.

Det finns flera möjliga orsaker till att betong spricker som du beskriver i ditt mail. Därför är det svårt att uttala sig om de betongbryggor du frågar om utan att göra ett platsbesök. Vad gäller din fråga om var det störst risk för skador är det normalt runt vattenlinjen (i den s.k. skvalpzonen). 

Generellt påverkas livslängden hos armerade betongkonstruktioner i marina miljöer av flera olika faktorer, där de viktigaste är exponeringsmiljön, betongkvaliteten samt täckande betongskikt (avståndet från betongens yta in till armeringen). Det som normalt avgör livslängden i marina miljöer är armeringskorrosion initierad av klorider som härstämmare från havsvattnet. I exponeringsmiljön i marina miljöer är det främst kloridkoncentration i vattnet och läget till vattenytan som inverkar. Beroende på vilken livslängd man önskar på sin konstruktion i en viss exponeringsmiljön väljs sedan en viss betongkvalitet och täckande betongskikt. Vilket täckande betongskikt som behövs beror på vilken betongkvalitet som används, där mindre täckande betongskikt behövs ju högre betongkvalitet som används. Förenklat kan man säga att betongen i det täckande betongskiktet skyddar armeringen mot skadliga ämnen, t.ex. klorider, och ju bättre kvalitet betongen har desto bättre skydd får armeringen.

För att underlätta för byggare har man i Sverige reglerat detta i den europeiska betongstandarden EN 206 tillsammans med de svenska standarderna SS 13 70 03 samt SS 13 70 10. I EN 206 finns 18 exponeringsklasser, som beskriver olika exponeringsmiljöer, där tre av dessa beskriver exponering i marina miljöer (betecknade XS1-3). XS1 betecknar ytor som utsatta för luftburet salt men inte i direkt kontakt med havsvatten (atmosfärszonen), XS2 betecknar ytor som är ständigt under vatten (undervattenszonen) och XS3 betecknar ytor som är utsatta för tidvatten eller skvalp (skalpzonen) I SS 13 70 03 anges betongsammansättning och i SS 13 70 10 anges högsta tillåtna vattencementtal samt minsta täckande betongskikt beroende på exponeringsklassen. Dessutom anges krav på maximalt tillåtna sprickvidder i SS 13 70 10. Högst krav på betongkvaliteten är i XS2 och XS3, dvs. i undervattenszonen samt skvalpzonen.

En begränsning med SS 13 70 10 är att högsta tillåtna vattencementtal samt minsta täckande betongskikt endast gäller vid exponering för havsvatten med en kloridkoncentration av högst 0,4 % (vilket gäller för svenska ostkusten). För högre kloridkoncentrationer, dvs. svenska västkusten, fastställs täckande betongskikt i varje enskilt fall.

/Anders & Oskar

Comments are closed.

Bläddra i Betong

Här kan du läsa och bläddra i gamla nummer.
Vi lägger upp flera tidningar allt eftersom!