Måndagsbloggen: 70-talet – vart tog du vägen?

På min gata i Uppsala ser alla hus likadana ut. Inte de som är på andra sidan. De är yngre och vitputsade och lägger en aura av flärd över kvarteret som räcker nästan ända fram till vår trottoarkant.

Men på vår sida av gatan är alla hus likadana. Vita lådor med mexitegel som är mer 70-tal än 70-talet självt. Drutten och Jena sitter kvar i väggarna hur många gånger man än tapetserar om och varje gång myrdosornas vita pulver tagit slut och en ny myrarmé tar sig in tänker jag automatiskt att de är fler än fyra elefanter.

Känns tryggt för mig som vuxit upp på 70-talet förstås. Som att komma hem.

Vårt lilla 70-talssamhälle här i Uppsala består av 16 villor som delar på sophantering, snöskottning och garage. Vi är glada och eniga och trivs i vårt lilla kollektiv. Precis som man gjorde på 70-talet. Där stannar dock likheterna. Inga cirkulerande pipor och inga fria förbindelser. Åtminstone inte som jag känner till. Jag kan ha missat nåt. Tänk om jag gjort det? Nummer 16 har ofta grillfester…

En del försöker hotta till våra 70-talslådor till hus med ommålningar av tak i fräscha kulörer, nya uteplatser, tuffa rottingmöbler och bubbelpooler. Jag har själv bidragit. Har till exempel slängt bort träverandan och fyllt hela innegården med betongplattor. Det är så 2020. Men hur man än gör lyser 70-talet igenom.

Som när jag själv tar på mig piloterna från Ray Ban och vita Converse och drar håret framåt med dyrt vax från Björn Ehlin Hair Team, där min bonusdotter jobbar och jag har rätt bra rabatt. Hur jag än gör syns det ändå att jag är från 70-talet.

I dag fortsätter semestern på Uppsalas riviera i Björklinge. Två mil norrut på ljudfri betongväg. Hoppas Tip Top inte är slut i kiosken. Hoppas förresten att den är öppen överhuvudtaget.

Roger Andersson

Be the first to comment on "Måndagsbloggen: 70-talet – vart tog du vägen?"

Leave a comment