Måndagsbloggen: Nu kör vi!

måndagsbloggen

Man ska alltid klaga när man börjar jobba efter semestern. Det hör till. Jobbet suger. Alla vill vara lediga lite till. Om man nu inte blir arbetslös. Då vet man inte vad man ska göra efter ett par veckor och längtar efter ett jobb. Rutiner. Tempo.

Hur man än vänder sig så har man rumpan bak. Kanske lika bra att inte klaga ändå.

Jag hör till dem som har ett otroligt roligt jobb. Det lät konstigt. Otroligt och roligt efter varandra. Väldigt roligt kan man skriva istället. Då fastnar ingen i onödan på meningslösa ord.

Jag gör ofta mer spektakulära saker på jobbet än på semestern. Och reser till fler givande platser. Mer spännande. Nu på semestern har jag mest häckat i en stuga i Roslagen. Visserligen granne med Kerstin Ekman, men henne ser man sällan till. Hör mest hennes hund skälla från hundgården. Fast det gör egentligen ingen skillnad. Att det är Kerstin Ekmans hund som skäller. Det stör ändå.

I jobbet åker jag till Venedig och Paris. Till exempel. Och Berlin. Och Göteborg, förstås. Jag vill även nämna Gävle, för där har jag släkt. I och för sig var jag där på semestern också, så det var ett dåligt exempel.

I jobbet träffar jag ministrar. Vi pratar om ditt och datt. Mest betong.

Jag kan nog säga att jag även träffar fler utstickande människor på jobbet också. I kvantitet menar jag då givetvis. Min fru läser nämligen den här bloggen och hon är förstås den mest givande personen i mitt liv. Och då skojar jag inte. Hon är mer utåtriktad än jag och gör att det händer massor som inte skulle hänt i mitt enformiga liv annars. I somras for vi runt och tittade på sommarstugor med strandläge i Söderhamn. Det ni. När jag slutar som betongjournalist ska jag skriva en bok om det. ”Dagarna med Ulrika” ska den heta. Ulrika är alltså min fru. Då ska jag få med något om Kerstin Ekmans skällande hund också. Som hämnd.

I jobbet träffar jag ministrar. Vi pratar om ditt och datt. Mest betong. Jag har till exempel gett Annie Lööf ett betonghjärta. Jag är säker på att hon har det vid sängbordet och ljuger för sin man om vem hon fått det av. Stefan Attefall, Maud Olofsson och Göran Persson skulle alla nicka till mig om de mötte mig på stan. Eller kanske inte nicka direkt, men de skulle nog känna igen mig. Eller, vem vet. De har träffat rätt många genom åren. Fast jag skulle kanske inte känna igen dem heller, det var ju rätt länge sen de var ministrar.

Sen har vi alla dem som brukar hänga på Betonggalan. Gert Wingårdh, Monica von Schmalensee… Jag stannar där. Ni fattar, eller hur?

De mest utstickande kanske ändå är alla betongarbetare jag stöter på. Dem ser jag fram emot att träffa igen.

Nej, nu ska jag jobba lite. Vi hörs!

Be the first to comment on "Måndagsbloggen: Nu kör vi!"

Leave a comment