Måndagsbloggen: Ett steg för omtanken!

Det var min gata. Där går jag förbi när jag går till jobbet. Världens vackraste huvudstad. Någon tog idyllen ifrån mig.

Men vi kommer att gå vidare. Kloke Theodor Kallifatides sitter i en tv-soffa och berättar att vi alltid går vidare. Det gjorde vi efter Palmemordet och efter mordet på Anna Lindh. Det gäller förstås inte de drabbade. Anhöriga till de döda. De kommer nog aldrig att komma vidare helt. Men vi andra kan och kommer.

Men strax bakom skräckens djävulska lastbilsspår träder glädjande nog något annat fram. Människans inneboende godhet. Öppna hem, öppna förskolor tills föräldrarna hinner fram, undantag från den svenska slutenheten. Inget var plötsligt viktigare än omtanken. Den finns där. Vi borde ta fram den oftare.

I torsdags var jag på Svensk Betongs årsmöte och lyssnade på FC Rosengård som bedriver ett enastående socialt arbete. De tar sig an cirka 220 ungdomar per år som hamnat utanför samhället och inte ens gått klart grundskolan. Arbetsförmedlingen lyckas placera tre procent av denna grupp i arbete, medan FC Rosengårds projekt har en ”hit-rate” på ungefär 50 procent.

Vi var tagna efteråt. Vad gör vi? Många idéer föddes under middagen på kvällen. Integration är allas ansvar. Vi jobbar på en hållbar miljö, vi är duktiga på ekonomisk hållbarhet. Men vi har en del att tänka på när det gäller social hållbarhet. Vi är en bransch som omsätter 25 miljarder kronor och har 7 000 anställda. Vi kan. Vi borde. Korta steg. Men som blir många mil när vi går ihop.

Idag ska jag gå på Drottninggatan. Inga omvägar. Rakt fram, huvudet högt. En tyst tanke på dem som fick liven förstörda. En suck för det meningslösa. Men sen går jag vidare. Fast lite klokare. Jag ska bli mer omtänksam. Inget är viktigare. Jag ska fundera ut något som Tidskriften Betong kan göra för den sociala hållbarheten. Något kan vi göra. Sen ska jag göra det. Det är dags.