Den moderna betongens födelse

Puben The Wakefields Arms byggdes 1840 med Aspdins portlandcement.

Engelsmannen Joseph Aspdin gick i sin fars fotspår när han började att arbeta som murare. 1817, 39 år gammal, startade han sin egen firma i Leeds och under efterföljande år måste han ha experimenterat med olika murbruksblandningar för den 21 oktober 1824 fick han patent på någonting han valde att kalla ”Portland cement”. En produkt som skulle komma att förändra byggbranschen.

Text: Jenny Ahonen.

I fredags kom årets tredje nummer av Tidskriften Betong. Det firar vi med att bjuda på en artikel ur tidningen om den modern betongens historia.

I patentansökan beskrivs Josephs uppfinning som ”en förbättring av sättet att framställa konstgjord sten”. Under flera decennier hade man på de brittiska öarna och i andra europeiska länder testat att använda sig av nya sorters cementblandningar vid nybyggnationer. Efter att betongen hade varit mer eller mindre bortglömd sedan Romarrikets fall uppförde den engelska arkitekten John Smeaton 1759 en fyr vars fundament var gjort i betong, och materialet fick spridning inom landet. 1796 lanserade James Parker den så kallade romancementen, som var gjord på lerhaltig kalksten från Northfleet i Kent. I början av 1800-talet användes den vid flera stora byggprojekt, bland andra två i London: en tunnel under Themsen och hamnarna West India docks.

I sin patentansökan berättar Joseph att han har valt att kalla sin produkt för portlandcement eftersom att han tycker att dess färg påminner om portlandstenens, ett populärt och ansett byggnadsmaterial vid tiden. Han beskriver tillverkningsprocessen, som bland annat innebär en dubbel bränning av kalkstenen, ingrediensen som Joseph tillskaffade sig från Leeds gator. Två gånger åtalades han för att ha grävt upp hela vägläggningsblock från de lokala vägarna, innan han istället började att beställa materialet via tåg.

”Tveksamma affärsarrangemang och finansiella snedsteg antyder att William Aspdin var både oärlig och olämplig”

Det cement som Joseph beskriver i sin ansökan är inte det som idag kallas portlandcement och var inte nödvändigtvis bättre än sina föregångare, men med åren utvecklades det till ett bättre, om än dyrt, alternativ till konkurrenterna. 1825 startar Joseph upp en produktionsanläggning i Kirkgate, Wakefield, tillsammans med en granne, men det är först när hans son William blir en del av verksamheten som hans produkt börjar att anta den moderna cementens egenskaper.

Porträtt av William Aspdin, Joseph Aspdins son, som tog över pappas patent och blev en av
pionjärerna som utvecklade portlandcementet.

Tveksamma affärsarrangemang och finansiella snedsteg antyder att William Aspdin var både oärlig och olämplig som pappans samarbetspartner. 1941 avskedar Joseph sonen, som istället startar eget 1943, ett år innan Joseph pensionerar sig. I sin egen fabrik tillsätter William mer kalksten till Portland-receptet, vilket skapar ett starkare cement. Kort därefter börjar cementtillverkaren Isaac Charles Johnson att försöka luska ut receptet till portlandcement. Sedan 1833 hade han basat över en fabrik som tillverkade romancement, men med åren hade han blivit allt mer intresserad av kompositionen i konkurrentens produkt. Trots att portlandcementet skyddades av patent och sekretess lyckades han efter några år kopiera receptet och lanserade därefter en egen, avsevärt förbättrad, version av cementet.

Isaac påstod sig vara uppfinnaren av det ”sanna” portlandcementet, och blev också allmänt ansedd som det. Hans produkt var kvalitetsmässigt överlägsen Williams, och dessutom billigare. Det dröjde inte länge innan Williams finansiella problem hade försatt honom i konkurs. Hans produktionsanläggningar köptes upp av Isaac, som fortsatte att vidareutveckla portlandcementet och bland annat gjorde det mer snabbreagerande.

Portlandcementet utvecklades än mer genom en rad innovationer. Främst betydelse hade kanske den roterugn som patenterades av tysken Friedrich Hoffmann 1858. Ugnen sades ge ”perfekt kontroll över förbränningen”. Den första fabriken att använda sig av en så kallad Hoffmann-ugn var Portland Cementfabrik Stern i då tyska Stettin. Det är här man menar att den första moderna portlandcementen tillverkades.

Minnesplakett uppsatt i Leeds.

Under 1870- och 1880-talet importerades portlandcementet av andra länder från Tyskland och England, men i slutet av 1800-talet började också flera amerikanska produktionsanläggningar att tillverka eget portlandcement. Även här i Sverige ökade antalet cementfabriker vid samma tid. Totalt har det funnits 15 svenska anläggningar för tillverkning av portlandcement. Idag finns tre av dem kvar, i Skövde, Slite och Degerhamn.

Portlandcement är den cement man i de allra flesta fall avser då man talar om cement. Den europeiska standarden delar in cement i fem huvudtyper, varav tre är vanliga i Sverige. En av dem är ren portlandcement, medan de andra två till stor del består av portlandcement.

Det är med portlandcementet som huvudingrediens, utöver bergmaterial, som betongen revolutionerade byggbranschen under 1900-talet. Idag, 200 år efter att Joseph Aspdin startade sin murarfirma i Leeds, är armerad betong världens mest använda konstruktionsmaterial.

Missa inget nummer av Tidskriften Betong – prenumerera! (länk)

Annonsera i Tidskriften Betong! (länk)