Turbobyte, olycka och äkta vänskap

Det blev ett turbobyte på min bil, inte billigt! Bilen är inte så poppis hos varken mig eller chefen just nu.

På onsdag eftermiddag ser jag på Facebook att det har hänt en olycka med lastbil inblandad. Lastbilen har vält och personbilen har voltat.  Efter en stund börjar det ryktas att det var en betongbil och genast undrar man såklart vem det är, nån kollega eller min kompis vars förtjänst det är att jag jobbar med betong (och åt Betonglarsson). Försöker hitta info men lyckas inget vidare. Sen får jag veta att bilen kör för Swerock, där min polare jobbar. Ringer honom och det är upptaget… känslan då var inget vidare kan jag säga! Försöker ringa flera gånger under 20 minuter, fortfarande upptaget. Efter nån halvtimme ringer han upp och bekräftar att det var han som lagt omkull. Personbilen hade kommit på påfarten och svängt in för nära framför betongbilen och hakat fast i den, sen kom räcket och då gick det som det gick. De hade som tur var änglavakt allihop, och klarade sig efter omständigheterna bra vilket är huvudsaken. Det materiella går att ersätta.

Rätt ok utsikt från ”kontoret”!

Torsdagen började riktigt lyxigt med en liten färjetur ut till Tynningö.  Jag blir alltid glad när jag får åka ut på sjön om så bara för några minuter. Väl på Tynningö så visade det sig att jag skulle in på världens minsta lilla väg, där hade jag knappt kunnat möta en gångtrafikant- roligt med såna vägar tycker jag! Framme hos kunden var det lite knepigt att backa till, brant backe, och grus under. Efter fyra försök och med hjälp av alla tekniska knep jag har på bilen så kom jag perfekt på plats efter att ha backat så fort det bara gick. Fick beröm av kunden och pumpföraren, sånt värmer!

Ibland behövs det inte mycket för att glädje nån annan.

En dag när jag precis hade spolat klart bilen på fabriken blev jag stoppad av en man på cykel. Han frågade väldigt snällt hur mycket det skulle kosta att få köpa lite grus och pekade på en medhavd Ikeakasse. Jag svarade att det inte är vi som säljer gruset utan grannen bredvid och att han fick prata med maskinisten där. Sedan kom jag på att de inte säljer till privatpersoner så för att inte riskera att maskinisten sa nej så tog jag med killen i betongbilen och åkte upp dit. Jag förklarade läget för maskinisten och han log och sa ”ta bara”. Killen blev överväldigad och väldigt tacksam. Hans polare hade precis kommit hem från sjukhuset efter en Stroke och killen skulle ha gruset till att göra lite fint utanför balkongen och han påpekade flera gånger hur glad polaren skulle bli.  Det är vänskap det!

Följ ”Betongbruden” Åsa Karlström på Instagram (länk).