Vardagslyx

Betongbruden

Det här med att köra lastbil var ingen barndomsdröm. Även om jag alltid har gillat fordon av alla de slag så kom jag på det där med lastbil senare.

Jag frågade en polare om inte han kunde lära mig att köra lastbil. ”Jovisst” svarade han och jag trodde inte att det var sant. Åh, vad roligt!!  Vi stämde träff på en mässparkering och jag satte mig för första gången vid ratten på en lastbil. Jösses vad stor den kändes! Jag sade till polaren att ”den här går ju fasen inte att köra i trafik med”! Han bara garvade åt mig och pekade på alla lastbil och släp som åkte förbi ute på vägen.

Sakta men säkert märkte jag hur lastbilen liksom ”krympte” vartefter jag blev van vid den. Så en dag hade jag kortet och kunde börja jobba.

Jag fick jobb på polarens företag, och började köra schakt, containers och kranbil. Sedan blev jag uppsagd p.g.a. arbetsbrist och fick andra jobb. Jag tog mitt CE och en dag fick jag frågan om jag ville köra betongbil. En annan polares firma sökte och jag åkte på intervju. Jag fick inte jobbet men tack vare polaren fick jag istället jobb hos Betonglarsson AB vilket jag idag är väldigt tacksam över. Jag älskar jobbet (även om jag förnekar det ibland) och det känns som att jag har kommit hem.  Trots flera år bakom ratten är det fortfarande lika roligt att köra. Bäst är när det blir riktigt trångt och bökigt så att man får tänka till lite.

Det bästa med jobbet som betongbilschaufför är att det känns meningsfullt och väldigt roligt att få vara med och bygga upp samhället. Vardagslyx helt enkelt!

Åsa ”Betongbruden” Karlström