Måndagsbloggen: Biennalen i Venedig!

Chefredaktör Roger Andersson bloggar varje måndag.

Venedig är världens vackraste stad. Uppsala är också vackert, men ån genom Uppsala är mer rak och spricker inte ut i ett rutnät som fyller hela staden som i Venedig.

Vartannat år bjuder Venedig på Arkitekturbiennalen, eller Biennale Architettura som vi som är ofta i Italien säger. Detta år var inget undantag och jag var där.

Temat för i år var Freespace, valt av de irländska arkitekterna Yvonne Farrell and Shelley McNamara, som för övrigt har fantastiska betongbyggnader på sin lista. Freespace skulle fokusera på kvaliteten på rumsligheten i sig. Visst låter det lovande?

Men Biennalen är mustig och det krävs ordentligt gurglande för att uppfatta och placera smaker. Jag gav det två dagar, men det mesta var som en billigare Chianti och slank ner utan några toner av något alls. Det hade behövts en pasta till.

Till exempel ville den brittiska paviljongen illustrera rummets betydelse genom att visa upp helt tomma rum. Det ni. Det hade inte funkat på någon annan mässa eller utställning, men kanske gav det någon arkitekt en idé om vad rummet borde fyllts med och det är ju bra.

En hel del politik kom fram, till exempel i Tysklands paviljong där diskuterandet av murars existenser i världen och vad som finns på respektive sidor. Det var fascinerande att höra människor på båda sidorna av muren i Gaza uttala sig. Människor som lever så nära geografiskt, men så oändligt långt bort från varandra ändå.

Chile berättade en intressant historia om Estadio Nacional de Chile och dess olika scenarier den upplevt. Här kan man snacka om att en rumslighet kan fyllas med vitt skilda saker. Den berättelsen ska jag försöka ta mig an i nästa nummer. Då får ni också se Carlo Scarpas vackra betong från Venedig och läsa om hur översvämningarna ska stoppas.

Trevlig måndag!