En dyster blogg

Betongbruden

I helgen nåddes vi av det oerhört tråkiga beskedet att en av våra kollegor hade avlidit under helgen. Han hade gått och lagt sig på lördagkvällen och sedan vaknade han inte igen.



Han hade kört betong väldigt länge. Han var en sådan person som alltid var snäll, glad och hjälpsam. Han hade koll på så gott som allt så det var honom man gärna frågade om man behövde hjälp med något. Han hade glimten i ögat och var inte sen att skämta. Han var en sådan person som liksom ”alltid har funnits” och det känns så jäkla svårt att fatta att han aldrig mer kommer tillbaka. Aldrig mer!


Reaktionen på jobbet var bestört, chockad och många har uttryckt sin sorg och saknad. Vi kommer att samla till blommor och det är många som vill vara med.

 Vi umgicks inte privat men han åkte nästan alltid med mig när det var julbord, möten eller andra grejer utanför jobbet. Jag glömmer aldrig när jag skjutsade hem ett helt gäng och vi satt i bilen mitt i natten och lyssnade på Creedence och bara hade det finfint.



I fredags hade jag det lite jobbigt med värmen och missade när jag skulle backa under utlastningen. Det händer inte så ofta men ibland så. Han körde fram och viftade åt mig tills jag stod på rätt plats och då applåderade han synnerligen sarkastiskt med ett brett leende. 
Sedan kom han och pratade och jag skyllde på värmen och han skrattade och höll med om att den var jobbig. Det var sista gången vi pratade. 



Var rädda om er och era nära. Glöm inte att tala om att ni tycker om någon, vänta inte. Det spelar ingen roll om man är ung eller gammal, vältränad eller inte. Ingen av oss har ens ett uns aning om ifall vi faktiskt får förmånen att vakna upp imorgon. 
Kära vän och kollega, du fattas oss!