Måndagsbloggen: Vadå, jag bitter?!

Torsdagskväll utanför Berns. Tillbaka till Betonggalans rötter. Vi var hoppfulla, art director Jenny Almersdotter, och jag. Eller, det var vi egentligen inte. Vi har varit med förr.

Vi var nominerade till Svenska Designpriset med Tidskriften Betong. Nominerad för designen, Jennys förtjänst. Ett rätt välrenommerat pris, ett sånt där pris som byråerna tar med sina kunder till och passar på att skapa relationer och som man skryter brett om ifall man vinner. Det har även vi gjort den gången vi vann för över tio år sen.

Men bakom priset står inga ideella krafter, det är en affärsidé av företaget Batteri Kommunikation. Det kostar att anmäla sig till priset, det kostar att köpa biljetter och det kan vara så många som tio nominerade i varje kategori, totalt 232.

Det blir många biljetter för byråerna att köpa och det gör de. Berns var knökfullt med gäster uppradade längs långbord. Och prisutdelningen smattrade på med korta presentationer där de nominerade inte ens lästes upp.

Men man har kanske lärt sig. När vi vann var Annika Jankell prisutdelare och det blev rätt pinsamt när hon uttalade varannan byrå och titel fel. Hur ska man hinna kolla rätt uttal på alla, sånt är inte så viktigt.

Prisutdelare i år var Soff-i-Propp och då kan ni ju bara tänka er. Hon kunde inte ens hålla ordning på rätt kategori. Fel motivering, fel vinnare, fel kategori, fel, fel. Ja, ni förstår. Direktsändning utan sina änglar är inte Sofias grej.

Vi vann inte, vi grät inte och vi blev inte bittra. Vann gjorde jakttidningen Big Game och det är de värda.

Den 7 november är det Tidskriftsgalan. Då är vi nominerade till Årets Tidskriftsevent med Betonggalan. Det priset vill jag gärna vinna. Väldigt gärna.