Betongbruden: Skinande bil och värktabletter

betongbilNytvättad betongbil. Foto: Åsa Karlström.

BetongbrudenEfter förra veckans onsdag med betong som nästan brann i bilen plus övertiden som blev så fick jag som väntat värk. Jag sov dåligt på natten men på torsdagen gick det skapligt tack vare värktabletter.

Jag sade dock ifrån till att jobba över vilket arbetsledarna lyssnade på. Framåt eftermiddagen blev jag sämre trots både värktabletter och muskelavslappnande så jag ringde och förvarnade om att jag kanske inte skulle jobba på fredagen. När jag fick veta att jag skulle ha ”stådag” (hemmadag, ingen körning), var jag nära tårarna av lättnad.

På kvällen blev jag betydligt sämre i nacken, axlarna och skuldrorna. När jag fick så ont att jag inte ens kunde ligga ner var jag i stället uppe och pysslade med några betongfigurer. Tog så mycket smärtstillande jag vågade men inte ens det hjälpte vilket är ovanligt. Jag somnade så småningom och sov tungt i några timmar. Kan konstatera ännu en gång att jag inte klarar av att jobba för mycket, denna vecka blev det 42 timmar på fyra dagar.

På fredag morgon var jag stel och trött men den värsta värken hade i alla fall släppt, skönt. Stack iväg och hämtade lastbilen för att åka och få den tvättad. Det var absolut inget måste utan något jag verkligen ville göra. Den blev som ny! Satt en stund på fabriken och snackade skit med några kollegor efter det – trevligt!

På kvällen ringer min transportledare och ber mig ringa en kollega som har lite panik på en fabrik. Han har stått och lossat så länge att betongen har börjat brinna (stelna) och som vanligt har personalen på fabriken gått hem innan sista bilen är klar för dagen. Det är sagt att vi ska få ”sten och vatten” från fabriken när vi ber om det men det blir ju jäkligt svårt när ingen personal är kvar (”sten och vatten” underlättar rengöringen av roteraren).

Jag försökte ringa en chef på fabriken men han svarade inte. i stället fick jag via Facebook tag på en av fabrikskillarna som skulle ringa till chauffören. Vi har tjatat i åratal om att det måste finnas personal kvar tills sista bilen är klar men det är ingen som bryr sig. Vi chaffisar ska ställa upp på allt men vi får inget tillbaka. Så känns det emellanåt och det är ruttet.

Åsa ”Betongbruden” Karlström