Krönika: Generationsväxlingens utmaningar

byggnadsarbetare

Krönikan är skriven av Amanda Eklund som är arbetsledare på Serneke och driver podcasten Samhällsbyggnadskvinnor. Amanda är nominerad till Årets Jämställdhetspris på Betonggalan.

Vad är det för skillnad mellan den äldre och yngre generationen? Häromdagen hade jag hade ett väldigt intressant samtal med en av våra mätningsingenjörer som vi har hyrt in. Han heter Ali och har många års erfarenhet i bygg- och anläggningsbranschen och idag är han regionchef på ett mättekniskt bolag. Med många år i bygg- och anläggningsbranschen har man ofta en spännande historia att berätta och givetvis hade Ali det med som väckte många tankar inom mig.

Eftersom att det är semestertider så pratar man ofta om vad man har gjort på semestern och om någon inte har tagit ut sin semester under sommaren är det många som undrar varför. Och i Alis fall har han inte tagit ut sin, bara sådär någon dag i veckan, eftersom han spar på sin till vintern, men sedan berättar han också när han var yngre jobbade han hela sommaren för det var då det var mycket spårarbeten. Det var både långa vardagar och helger där man kunde jobba in 60 timmar på bara en helg och detta lönade sig gott sedan till vintern när man hade närmare 3-4 månader att ta ut i komptimmar.

Detta fick mig att tänka på mitt och Cathis (vd på Sveriges Byggindustrier) samtal när jag intervjuade henne för min podcast. Vi pratade om kvinnor som arbetar med spår- och järnväg väljer att sluta och gå över till någon annan bransch och orsaken är för att arbetsförhållandena är för dåliga. Vem vill jobba arslet av sig i drygt ett halvår för att sedan vara helt ledig fyra månader i sträck? Visst finns det folk som vill det, men dem är inte så många, och särskilt inte många kvinnor.

Och arbetsförhållanden liknande detta finns det tyvärr ganska mycket av i vår bransch. Jag tänker bland annat på spår- och järnvägsarbeten, asfaltsarbeten och arbeten på väg. Dessa yrken har sin högsäsong under vår och sommar. Varför då? Jo, antagligen för att spår- och järnväg påverkar den lokala befolkningen såpass mycket så det är bättre att lägga dessa arbeten när det är mindre pendlande. Man vill undvika att stänga av vägar där det är mycket trafik för att minska på störningar så därför väljer stat och kommun att lägga dessa arbeten under nattetid, alltså mellan 22-06. Arbeten på väg innebär ofta att man arbetar i flera månader i sträck med en enda väg och då arbetar man ofta intensivt och nästan dygnet runt. Asfaltsarbeten läggs under den varmare delen av året eftersom asfalten som man arbetar med måste vara het.

Så vart vill jag komma med detta? Att detta är inte hållbart med tanke på den förändring vi vill ha i branschen. Vi har idag en stor brist på arbetskraft och kompetens och vi konkurrerar mot andra branscher såsom IT och läraryrket. Det som Ali sade under vårt samtal som också fastnade hos mig var att det är “speciella människor” som jobbar med spår- och järnväg, och detta på grund av att det är intensiva arbetsperioder, man bor mer eller mindre på jobbet och jobbet är ens liv. Hur många är det som drömmer om detta? Och hur mycket ensamhet framkallar inte detta yrke?

Jag har även hört liknande från mina maskinister som har berättat att de “bara” har jobbat övertid under en period och därmed slutade också deras vänner att höra av sig eftersom att de sällan var hemma. Detta rimmar inte med att vi ska få fler kvinnor till att bli intresserad av vår bransch. Jag tror inte att så många kvinnor finner detta så intressant, men inte män heller för den delen, särskilt inte den yngre generationen. Jag pratar främst om 90-talisterna och de som är födda senare.

Hur ser 90-talisterna på jobbet idag jämfört med den äldre generationen? Och hur ser det ut idag i våra hem jämfört med 60-70-80-talet?

Karriären har en stor betydelse och utbildning ses som nyckeln för en säker framtid vad gäller jobb och karriär, men så har det inte varit så länge. Min far, som är 60-talist, fick jobb efter två år på en fordonslinje på gymnasiet och därefter har han jobbat och klättrat sig uppåt. Och likväl har det varit så för många andra som är födda på 70- och 80-talet som jag har pratat med. Idag kommer du dock inte in på arbetsmarknaden lika lätt och det finns det flera orsaker till, på gott och ont. Idag har man exempelvis högre krav vad gäller säkerheten än vad man hade förr och därför kastar man inte bara in en femtonåring på en byggarbetsplats och lägger ansvaret på de andra arbetarna att de ska fostra ungdomen. Det ligger mycket mer ansvar hos arbetsgivaren och ett högre straff om något händer, och detta är förstås en positiv utveckling men samtidigt inte lika lätt att anställa och sätta folk i arbeten längre.

”Jag säger inte att jag har svaret, men jag ifrågasätter det rådande systemet”

En annan stor förändring i det svenska folkhemmet är att kvinnan går inte hemma längre eller förväntas inte ha lika mycket ansvar för hemmet som hon hade förr. 90-talister är uppvuxna i ett mer jämlikt samhälle och detta speglar sig också i vår arbetsmoral tror jag. Numera är det två inkomstkällor så man behöver inte jobba 15-timmarspass för att klara av att försörja sig och numera delar man oftast på arbetet hemma samt värdesätter vi vår fritid på ett helt annat sätt, eftersom vi också har möjligheten. Vi är uppvuxna med mer frihet, stora valmöjligheter och vi tar gärna för oss mer. Med detta som utgångspunkt för många 90-talister och yngre har bygg- och anläggningsbranschen en stor utmaning att faktiskt se över många av våra yrkens arbetsförhållanden, både för att kunna konkurrera med andra branscher och för att vi ska kunna få fler kvinnor till att vilja bli våra kollegor.

Vad behöver vi då göra för att vi inte ska skrämma bort den yngre generationen eller kvinnor till vår bransch? Jag tror att viktiga nyckelfaktorer är anpassning och ett helt annat ledarskap. 90-talister är uppvuxna med en mentalitet som säger “frihet under ansvar” och det fungerar inte längre att peka med hela handen för att få med sig den yngre generationen för de vet sin rätt och de vet att det finns valmöjligheter. Detta innefattar ett ledarskap som kräver mer att man är påläst på beteendevetenskap än att man har en stor pondus. Och väl inne på ledarskapsfrågor vill jag citera Kajsa Hessel, ordförande i Byggcheferna, där hon i sin krönika lyfter fram att det behövs mer tillit än kontroll: “Den som ges förtroende ofta lever upp till det genom sitt agerande. Tillit är helt avgörande för framgång.”

Jag säger inte att jag har svaret, men jag ifrågasätter det rådande systemet och jag hoppas på att väcka en diskussion och kanske nya idéer, och detta är också en typisk egenskap hos många av oss i den yngre generationen. Ni väljer själva hur ni vill bemöta det, men om det inte är någon som frågar eller vågar gå mot normen kommer vi att fortsätta med det som vi alltid har gjort och vi når ingen förändring. Och det är det jag strävar efter – förändring.

Amanda Eklund, arbetsledare och driver Samhällsbyggnadskvinnor-podden