Betongbruden om en rutten människosyn

Betongbruden

Förra veckans blogg gav inte oväntat en hel del reaktioner. Den var uppskattad och många tyckte att det var bra att ämnet lyftes, kul!

Den här gången tänkte jag dela med mig av vad kvinnliga kollegor och vänner till mig har fått utstå. Man skulle kunna tro att berättelserna är urgamla men det är de tyvärr inte. Utan tvekan finns det fortfarande en hel del rutten människosyn ute på arbetsplatserna.  Man kan tycka att vi år 2020 borde hade lärt oss att respektera andra individer, men det är tydligen oerhört svårt för vissa.

Vi kan börja med ett alldeles färskt exempel. En tjej som kör biltransport kommer ut till sin kund som förvånat utbrister ”men du är ju tjej?. Tjejen har varit med förr och replikerar snabbt att det går bra att kalla henne för Åke om det känns bättre för kunden. Den första känslan i den här historien är att man skrattar, för hennes svar på tal är så klockrent. Den andra känslan är en rätt fadd smak av gammal mossig surgubbe.

Andra kvinnliga kollegor får kommentarer om att det är deras uppgift (som kvinna) att koka kaffe, får frågan om de verkligen orkar dra igång den där motorsågen, om de vill ”provligga” sovhytten i lastbilen, om den nya lastbilen är ”ordentligt  inkörd, höhö”.

”Jag vet åtminstone två mycket stora företag i byggbranschen där attityden är sådan.”

En tjej som jobbade som maskinist blev ständigt ifrågasatt och negligerad. Ute på byggena trodde de att hon skämtade när hon presenterade sig som maskinist. En kvinnlig betongpumpförare har samma erfarenhet. Folk som frågar ”kan du som är så liten verkligen backa den stora bilen”.

Då har vi inte ens nämnt tafsandet på rumpan, brösten, till och med mellan benen. Chefer som tittar åt ett annat håll eller till och med deltar, för ”det är väl inte så farligt”. När man påpekar hur det upplevs får man höra att det får man tåla. Jag vet åtminstone två mycket stora företag i byggbranschen där attityden är sådan. 

Visst, lite skinn på näsan är alltid bra att ha, det är det i livet utanför arbetet också. Det är när yrkesskolor och gymnasium känner behov av att förbereda, varna om ni så vill, sina elever för hur det kan vara ute på byggena och i transportbranschen som det börjar kännas obekvämt.

Åsa ”Betongbruden” Karlström