Betongbrudens sexårsdag

Foto: Boel Ferm.

BetongbrudenDen 25 mars 2014 lossade jag mitt livs första lass med betong.

Jag har lite svårt att ta in att jag redan har kört betong i sex år. Jag har inte varit så länge på någon arbetsplats tidigare. Har nästan alltid jobbat på tidsbegränsade anställningar eller valt att gå vidare. Jag är inte direkt någon rastlös själ men jag har många intressen och det gäller ju även i arbetslivet. Jag har bland annat jobbat som undersköterska, maskinförare, parkarbetare, i ett travstall och inom Försvaret. Ett tag jobbade jag som lastbilschaffis och undersköterska parallellt, det var poppis bland gubbarna på boendet!

Det har varit sex år av känslor. Glädje, frustration, ilska, trötthet. Glädje över att det känns meningsfullt att vara med att bygga samhället. Glädje över alla trevliga människor man träffar, både kollegor och kunder. Frustration och ilska över saker som inte fungerar, saker som kunde bli åtgärdade enkelt men aldrig blir det. Dubbelmoralen som stundtals är enormt utbredd. Trötthet över att rapportera brister i arbetsmiljö och säkerhet gång på gång medan byggena fortsätter att lyfta saker över oss och våra bilar. Trötthet efter ett 15-timmarspass i iskall nordanvind med blötsnö på tvären och strul med precis allt.

Men sedan har vi ju de där soluppgångarna. De där dagarna när man står på en pråm på väg ut till någon ö. När kundens granne som egentligen skulle rensa ogräs inte kan motstå att komma och prata, för att han är en pensionerad betongbilschaffis. Tacksamheten hos den där privatkunden som skulle gjuta en trappa och har fått helt fel betong när man ser till att lösa det ändå.

Och barnen! Barnen som tittar, vinkar och gör rörelsen ”tuta” med armen när man kör förbi. Deras lycka när man tutar åt dem. Den lilla pojken som med sin mamma står ute på trottoaren och väntar på betongbilen. Som pekar när man kommer och som skiner upp när saftblandarna sätts på. Som blir blyg och tyst när man erbjuder en titt inne i bilen, men som med pappas stöd vågar komma upp och titta på alla knappar.

 Titt som tätt är jag så jäkla less och slutkörd att jag överväger att ge upp och hitta på något annat, det gör nog de flesta av oss emellanåt. Men när det kommer till kritan så blir vi kvar, för vi har faktiskt världens bästa jobb!


Åsa ”Betongbruden” Karlström