Hem Reportage Angkor reser sig ur ruinerna

Angkor reser sig ur ruinerna

Angkor

Den tusenåriga tempelstaden Angkor i Kambodja är en av världens mest förtrollande platser. Trots över hundra år av konserveringsarbeten ligger en stor del av världsarvet fortfarande i ruiner. Ett av de mest använda materialen i åtgärderna utgör ett typiskt exempel på hur samma substans kan hjälpa eller stjälpa, beroende på hur den används. Vi talar förstås om betong.

Text: Kristin Pineda Svenske, foto: David Pineda Svenske

Klockan är åtta på morgonen och över Angkor vilar en barmhärtig tystnad. Det dröjer ytterligare ett par timmar innan området invaderas av skränande turistgrupper i röda kepsar, stånkande bussar samt hojtande vatten- och kokosnötsförsäljare. Än så länge är det bara kvittrande fåglar och en och annan tjattrande makak som stör friden då Betongs utsända team kommer trampande på sina gnisslande cyklar. Det är ett smidigt sätt att röra sig över det 400 kvadratkilometer stora området.

Angkors mest kända tempel må vara Angkor Vat, Ta Prohm och Bayon, men här finns många hundra tempel av svindlande skönhet, alla värda en egen stund av andakt. Men det är också en bräcklig skönhet och de försök till konservering som ruinerna har fått utstå under de senaste hundra åren har inte alltid varit av godo.

Det magiska Bayon reser sig ur gryningsdiset likt ett spetsigt berg av granit. Först på nära håll framträder templets mest förtrollande egenhet – de gåtfullt leende ansikten som blickar ut åt alla väderstreck och tycks välkomna besökarna att träda in i dess tre våningar av labyrintlika gångar och salar. Med rätta är Bayon tempelområdet Angkor Thoms mest populära sevärdhet, men det gör också belastningen på den urgamla konstruktionen enorm.



Angkors tempel restes från 800- till 1200-talet på konstgjorda kullar av lera och sand. Först lade man en bas i laterit, en typ av lera som är mjuk då den bryts, men hårdnar då den utsätts för syre, och ovanpå staplade man stora block av sandsten. Denna metod ligger till grund för en av Angkors många paradoxer.

Frånvaron av murbruk gjorde det visserligen möjligt för landets häftiga monsunregn att silas ut rakt igenom väggarna istället för att svepa med sig dem bort, men bidrar på samma gång till instabiliteten i dagens ruiner. Därtill har horisontella grundskiftningar orsakat viktförskjutningar vilket får pelare att luta, väggar att glipa och tak att sjunka in och till sist rasa ihop.


ANGKORS HISTORIA I KORTHET
Den angkorianska perioden inleddes 802, efter att kung Jayavarman II hade enat flera rivaliserande småriken till ett Kambodja. Eran varade till 1432, då khmererna, efter flera thailändska plundringsräder, övergav Angkor och gav sig av för att grunda dagens huvudstad, Phnom Penh.
De flesta tempel byggdes 800-1200, under överinseende av 21 olika kungar. Värda ett särskilt omnämnande är Suryavarman II, som lät bygga Angkor Vat, och Jayavarman VII, som konverterade från hinduism till buddhism och lät resa en stor del av Angkors vackraste tempel, bland annat Ta Prohm och Preah Khan. Vid denna tid var Angkor världens största stad med närmare en miljon invånare. Efter Jayavarman VII:s död började Angkors stjärna att dala.
De flesta av templen är hinduiska, tillägnade Shiva eller Vishnu, men en mindre del är buddhistiska.


Det är ett japanskt team som ansvarar för restaureringen av Bayon. Precis som varje större (eller mindre) konserveringsprojekt på området väcktes en intensiv debatt då japanerna gick ifrån khmerernas ursprungliga byggmaterial och utvärderade två nya tekniker: jordblandad med cement respektive släckt kalk. Då jordcement blir betydligt starkare på kort tid, men släckt kalk är en långsiktigt stabilare lösning, valde man det sistnämnda. Resultatet tycks visserligen ha blivit stabilt, men inom Bayons nu upprätade väggar ekar ännu frågan: begick man ett historiskt övertramp då man frångick orginalprotokollet?

Vi lämnar Angkor Thom via den magnifika Segerporten, som har stagats upp med en skranglig träkonstruktion samt en mer effektiv än diskret lysande vit bjälke av betong, och rullar över den bro som föreställer en av hinduismens mest kända myter: Kärnandet av Mjölkoceanen, där gudar och demoner utför en kosmisk dragkamp med en kobra som rep.

På andra sidan Siem Reapfloden, i skuggan av enorma träd, vilar det fotogeniska Ta Prohm – templet som är mest känt för att delvis vara uppslukat av de strypfikusar (eller banyanträd) som klänger sig runt, över, in i och ut ur pagoderna, likt stelnade strömmar av magma. Idag stöttar byggställningar de svullna luftrötter som likt gamla bergatroll tycks gripa efter de eleganta apsaras, himmelska danserskor, som pryder så många av Angkors tempelfasader.

Träden är en annan av Angkors många problematiska paradoxer. De utgör ett krossande hot mot tempelpagoderna, men samtidigt är deras krampartade grepp på många håll det enda som håller uppe de uråldriga stenkonstruktionerna. Skall träden plockas bort eller stå kvar? Skall man bevara Ta Prohm i sitt nuvarande skick, eller återuppbygga det, och i så fall, hur? Enligt ursprungliga, khmeriska metoder eller med moderna rekonstruktioner i cement och betong? Därom har de lärde tvistat ända sedan västvärlden fick upp ögonen för Angkor i slutet av 1800-talet.

Det allra första initiativet till konservering av den ofantliga ruinstaden inleddes 1907 av den Franska Institutionen för Orientaliska Studier (EFEO), efter att dagens Kambodja hade blivit en del av Franska Indokina. EFEO började staga upp lutande tempel med hjälp av betongpelare, röjde undan vegetation och reparerade grunder. Även efter att avkoloniseringen i Asien hade initierats till följd av andra världskriget och Kambodja blev självständigt, blev EFEO kvar.

Under 1960-talet initierades ett av de största projekt som har genomförts inom Angkor: återuppbyggnaden av templet Bapuon. Den 43 meter höga stenpyramiden hade delvis rasat ihop på grund av sättningar i marken. Planen var att skapa en ny, stabil grund och bärande väggar av förstärkt betong som skulle staga upp byggstenarna. Genom en metod vid namn anastylosis tänkte man plocka isär hela templet, sten för sten, reparera trasiga block med betong och sedan återuppbygga konstruktionen med orginalstenarna.

Isärtagandet gick fint och 1975 låg 300 000 prydligt numrerade byggstenar utspridda över en yta av 100 000 kvadratmeter. Då tågade de röda khmererna in i regionen. Fransmännen slängdes ut ur landet och de flesta av de tusen kambodianska restauratörerna bragtes om livet, likt alla andra människor som ansågs på något vis ha samarbetat med det tidigare styret. De franska anteckningarna och ritningarna över Bapuon eldades upp.

Först 1995, efter att Angkor hade världsarvsförklarats, kunde EFEO återuppta projektet – utan ritningar. Det tog drygt 20 år för 200 olika konservatorer att lägga färdigt det tredimensionella 300 000-bitarspusslet.


ANGKOR I SIFFROR
Yta: 400 kvadratkilometer.
Antal tempel: Cirka 1000.
Världsarv sedan: 1992.
Antal besökare 2018: 2 600 000. Siffran stiger stadigt för varje år.


Politiska konflikter är bara en av de faktorer som har försvårat Angkors bevarande. Det är en brokig, internationell blandning av konservatorsteam som har bjudits in av den kambodjanska Apsara Foundation, och varje nation har sin egen uppfattning om var de etiska gränserna för arkeologisk rekonstruktion går.

Schweiziska och brittiska team tycker exempelvis att templen bör bevaras i sitt nuvarande skick, och att vi varken bör lägga till eller plocka bort. Även förfallet är en del av historien, menar man, och varje rekonstruktion är ett intrång på Angkors autenticitet.

Urlöjligt, anser kinesiska och japanska team, som själva inte drar sig för att hugga nya stenar i sin strävan att återskapa templen så som de såg ut för tusen år sedan. Nackdelen med det är svårigheten i att urskilja vilka delar av templen som är orginal och vilka byggstenar som är nytillverkade, något som såväl britter, schweizare och de anastylosis-främjande fransmännen anser är tokigt.

Det enda alla verkar överens om är bannlysningen av Archeological Survey of India (ASI), som tog sig an Angkor då platsen hade förvandlats till ett svårnavigerat minfält, i både politisk och ordagrann bemärkelse, efter att de röda khmererna hade besegrats. Dessvärre skall ASI från 1986 till 1992 främst ha statuerat exempel på hur man inte skall hantera tusenåriga byggnader.

Mästerverket Angkor Vat höjer sig över morgondimman som dansar likt apsaras på vattenspegeln i vallgraven. Den 200 meter långa bron av sandsten leder bokstavligen in i himmelriket på jorden, för Angkor Vat skapades som en representation av berget Meru, gudarnas himmelska boning. Mittornet är 55 meter högt, och runt hela templet löper en 800 meter lång fris med utsökta stensniderier, varav den mest kända återigen representerar Kärnandet av Mjölkoceanen. Dessvärre är idag en stor del av friserna svåra att uttyda, inte på grund av tidens gnagande tand, utan på indiska konservatorer och deras lågavlönade kambodjanska arbetskraft.


VÄSTVÄRLDEN BLIR VARSE ANGKOR

Den förste europé som fick skåda ruinstaden var portugisen Antonio da Madalena, som 1586 beskrev Angkor Vat som: ”ett så extraordinärt byggnadsverk att det är omöjligt att beskriva med en penna, särskilt eftersom det inte liknar någon annan byggnad i världen”.

1861 fick allmänheten i väst höra talas om tempelruinerna, efter den franske upptäcktsresanden Henri Mouhots skisser och beskrivningar. Uppfattningen att Mouhot skall ha ”upptäckt” Angkor är gripen ur luften.


Så här beskrev journalisten Philip Shenon insatsen i en artikel i New York Times från 1992:

”Beväpnade med hårda borstar och hinkar med en blandning av ammoniak och vatten, gnuggar hundratals okvalificerade khmerarbetare, ledda av indierna, frenetiskt på det ömtåliga stenarbetet som om det vore ett smutsigt köksgolv. Andra kambodjanska arbetare tömmer spadar med betong i sprickor, stora och små, i den uråldriga sandstenen.”

ASI angreps också för sin tendens att ersätta ännu brukbart originalmaterial med grova betongkopior, samt en ivrig användning av portlandcement och hydraulisk kalk som har bidragit till saltkontaminering av både stenblock och friser. I bästa fall utgör saltet ett tunt pulver ovanpå stenen, vilket åtgärdas genom applicering av absorberande lera, cellulosafibrer eller pappersmassa som sedan spolas bort med vatten.

I värsta fall rör det sig om saltlagringar inuti stenen eller kompakta lager av saltkristaller som tarvar mikroblästring eller ultraljudsrengöring. De senaste årens arbete har till stor del handlat om att försöka reparera tidigare misstag. Det tyska German Apsara Foundation ägnade många år åt att försöka återställa Angkor Vats friser, med relativt lyckade resultat.

Det är dock inte bara japaner och indier som har fått utstå kritik för sin användning av cement och betong. De franska betongväggarna i anastylosis-projekten har visserligen stabiliserat originalblocken – men samtidigt täppt till templens ursprungliga dräneringssystem, vilket i sin tur instabiliserar konstruktionen vid skyfall. Ännu en angkorsk paradox.

Men det finns också klart positiva exempel på användningen av betong. Solen står stekande högt på himlen när vi åter rullar över bron föreställande Kärnandet av Mjölkoceanen och in i Angkor Thom. Cirkeln för vår rundtur sluts vid de två kungliga utsiktsplattformarna Den spetälske kungens terrass och den 350 meter långa Elefantterrassen, där arméer, kungar och hela härar av tjockhudingar framträder ur den lavfläckiga sandstenen.

Dessa skulpturala mästerverk är alla i relativt beklämmande skick och inte bara på grund av erosion. De har utsatts av ett annat av Angkors svåra problem: stöld och plundring – inte sällan på uppdrag av västerländska antikhandlare. Ansikten och hela figurer har huggits loss ur relieferna och demoner, gudar och tempelväktare i orm- eller lejonform har blivit urskillningslöst stympade.

Flertalet lokala konstnärer och organisationer arbetar för att skapa betongkopior av stulna kroppsdelar och figurer. Machetesvingande plundrare har dock visat sig ge sig på även de nyskapade verken. Stölderna lär inte upphöra förrän privata samlare upphör med att köpa stöldgodset. Till dess hotas Angkors originalväktare att bli allt färre.

Och vi får hålla tillgodo med betongkopior.