Hem Reportage Inblick Elementets uppgång och fall

Elementets uppgång och fall

I den nyligen avslutade utställningen Flygande betong på ArkDes i Stockholm fanns en avdelning kallad betongelementets fall. Men stämmer det? Har elementet fallit? Tidskriften Betong träffade forskaren Erik Stenberg för att reda ut begreppet.

– Ernst Sundh var först, säger Erik Stenberg, lektor på KTH och forskare i miljonprogrammet.

Med först menar han först med att tillverka rumsstora betongelement. Året var 1948 och Ernst började tillverka betongelement direkt på arbetsplatsen.

– Sen går utvecklingen jättefort, så i mitten av 1950-talet finns det 20-30 olika små och stora byggföretag i Sverige som provar sig fram med rumsstora element. De finns i massor av små kommuner och det här är en tid när byggandet går från att vara ett kvarter med cirka 40 bostäder till stora områden med kanske 200 bostäder, säger Erik Stenberg.

Ernst Sundhs betongelement var givetvis tunga, men transporterna var korta och bockkranen han köpt från Tyskland fick gå gränsle över huskropparna. I Kallhäll uppfördes 800 lägenheter i åtta våningar rekordsnabbt åren 1957-1961. Det var det största bostadsprojekt i landet som byggts i ett svep.

Om Ernst Sundh var först så var nog Allan Skarne den mest kända. Han tog över pappans företag Ohlsson & Skarne och utvecklade minst fyra olika system för elementbyggande, till exempel System 66. Intressant är att Allan Skarne redan i sitt examensarbete vid Tekniska skolans byggnadsyrkesskola, populärt kallad Bysan, föreslog nya rationaliseringsåtgärder som att anlägga en materialgård direkt på byggområdet och att lägga räls så att materialet enkelt skulle kunna forslas med specialbyggda diesellok till de pågående byggena.

Så blev det inte i verkligheten men inte så långt ifrån. Allan Skarne var hela livet på tå för att utveckla, rationalisera och industrialisera.

Som företag kom Ohlsson & Skarnes genombrott när Östberga i Stockholm byggdes.

– Det är en milstolpe i elementbyggandets historia. Man utvecklar större element i större skala, provar ny teknik och flera innovationer, säger Erik Stenberg.

Foto: Anna Persson.

I Östberga omarbetades en tidigare stadsplan för att bättre passa den nya byggtekniken med utlagda kranspår, vilket också minskade anläggningskostnaderna. Med hjälp av kranar monterades innerväggselement på bjälklag gjutna på formbord som flyttades mellan våningarna. Förtillverkade fasadelement hängdes på och fabriksmålade snickerier sattes på plats.

Den nya tekniken innebar stora förändringar inom byggbranschen. Entreprenören gjorde sig oberoende av de flesta kategorier byggnadsarbetare. Nu behövdes varken timmermän, murare, målare eller snickare. Betonggjutarna och montörerna var kungar.

Tiden var rätt, erfarenheter hade fåtts, miljonprogrammet kom och Ohlsson & Skarne kunde frossa i elementbyggande. Det var dags för deras flaggskepp.

Erik Stenberg
Erik Stenberg.

– Ja, så var det. S-66, eller System 66, som fick premiär i Västra Orminge i Nacka var deras flaggskepp, säger Erik Stenberg.

Orminge skulle inte bli som andra miljonprogramområden med täta, höga hus. Något som arkitekterna Ulf Gillberg och Jöran Curman skulle se till. Tack vare larvbundna byggkranar istället för de vanliga rälsburna kunde husen anpassas till terrängen och Gillberg kunde gruppera dem kring torg och gränder.

Ohlsson & Skarne hade haft täta kontakter med ASEA som konstruerat ett elsystem med ny ledningstyp och nya komponenter, allt med hög förtillverkningsgrad. Volvo hade lärt ut hur man organiserar en sammansättningsindustri. Kockums hade lärt ut hur man väljer marknadssegment vid seriebaserad produktion. Och summa summarum blev det System 66.

Fördelen med System 66 var att väggarna var bärande och bjälklagsplattorna vilade på pelare i mitten. Allt annat var utbytbart eller kunde flyttas. Det var också tanken i Orminges 2 600 lägenheter, att bostäderna skulle anpassas i takt med framtida behov.

Flygande betong

Traditionellt byggdes bjälklag med ett lager sand och ett övergolv av spånskivor. I sanden drogs ledningar. Men i System 66 frångick man den metoden och ledningar och annat som hade kortare livslängd än stommen skulle vara lätt åtkomligt.

Bjälklagen var helt installationsfria och istället placerades installationerna i en våtvägg. Bredden på bjälklagselementen blev 2,7 meter och längden 5,7 meter. De blev också slakarmerade då förspända element hade en tendens att resa sig i ändarna.

– Samtidigt som utvecklingen fortgick här i Sverige, föddes ett internationellt intresse för Ohlsson & Skarnes byggsystem och kunskapen bakom. Allan Skarne etablerade fabriker i Frankrike, Italien, Spanien och Tyskland. En hel fabrik såldes till Kuwait och man utbytte internationella erfarenheter med varandra, säger Erik Stenberg.

Även om det fanns stationära elementfabriker, som Strängbetongs fabrik i Liljeholmen som när den invigdes 1942 var världens första elementfabrik för framställning av spännbetong i industriell skala, så var de första elementfabrikerna för bostäder mest fältfabriker.

”Det byggdes 170 miljoner bostäder med betongelement under den här perioden”

– Men i mitten av 1960-talet byggdes stora, stationära elementfabriker nära storstäderna och även i Norrköping och Helsingborg i samarbete med de kommunala bostadsbolagen, säger Erik Stenberg.

Sveriges elementbyggande stod sig bra i en internationell jämförelse.

– Man kan inte säga att vi var ledande, det byggdes 170 miljoner bostäder med betongelement under den här perioden, så vi stod för en liten del. Däremot kan man säga att vi hade högre kvalitet. Det byggdes så bra att vi idag vill att det ska stå kvar och ska det rivas så vill man återanvända elementen, säger Erik Stenberg.

Men en bit in på 1970-talet vänder plötsligt vindarna. De nyskapade förorterna med arbete, bostad och centrum får plötsligt kritik. Betongelementet klär skott för massor av problem.

Stenansiktet
Stenansiktet

På en skärm i utställningen Flygande betong rullar Jan Halldoffs film Stenansiktet från 1973. Ett ungdomsgäng driver runt, dricker öl, antastar kvinnor, rycker väskor och snattar. Den nyinflyttade socialarbetaren Harry är plågad sedan hans son ramlat ur en gunga och omkommit när han slagit i asfalten. Hustrun har hamnat på mentalsjukhus.

Harry trakasseras av ungdomarna och så kommer han på en vansinnig idé. Gänget ska avrätta byråkraterna som bär ansvaret för den sterila förorten. Ett kommunalråd mördas och hängs upp som fågelskrämma på torget och även stadsarkitekten bringas om livet och muras in i sitt eget verk. Ja, ni förstår.

Men kan man verkligen tala om betongelementets fall?

– Ja, absolut, säger Erik Stenberg.

Förutom Jan Halldoffs film nämner han Rapport Tensta författad av Olle Bengtzon år 1970 som är en 140-sidig attack mot miljonprogrammets storskaliga ambitioner och beskriver en lång räcka av tekniska och byråkratiska problem och även kritiserar dess fysiska planering.

Erik Stenberg berättar även om ”Skärholmsdebatten” som började med kritik mot Skärholmen men som växte och kom att omfatta kritik mot hela decenniets arkitektur och stadsplanering.

– Kritiken blev obönhörlig. Den har lagt ett lock på all den kunskap som byggdes upp under 40-, 50- och 60-talet och vi har inte kunnat börja återupptäcka den förrän nu, säger Erik Stenberg.

Scen ur Stenansiktet
Scen ur Stenansiktet.

Upp som en sol och ner som en pannkaka i betongen. Men det byggs ju fortfarande med betongelement?

– Ja, man bygger prefabricerat, industrialiserat och med element, men man bygger inte med system. Vi ritar unika hus och får unika element. Systemtänkandet innebar att man tillverkar ett antal element som kan bygga antingen Västra Orminge, som var låghus, eller Tensta, som var höghus, eller Bofills Båge på Södermalm i Stockholm som är byggd i postmodern stil, säger Erik Stenberg.

Så egentligen var det byggande med system som föll i slutet av miljonprogrammet. Kanske dags för en renässans?

– Ska vi få fler bostäder till bättre kvalitet till en mindre kostnad måste vi nog våga tänka i system igen, säger Erik Stenberg.


System 85
På 1980-talet utvecklade Allan Skarne ytterligare ett nytt system i Sverige, S 85. Ur detta föddes ”Det dynamiska huset” som var en totallösning på anpassning till miljö, funktion och flexibilitet, handikapp och flergenerationsboende. Tanken var att S 85 inte bara skulle begränsas till bostäder utan också tillåta en sådan flexibilitet att användningen kunde ändras från bostad till daghem, kontor eller enklare industrilokal, och vice versa.

Det första genomförda exemplet på S 85 utfördes som tvåvånings flerfamiljshus i Rosersberg norr om Stockholm och där gavs fasadelementen drag av 1920-talsklassicism. Systemet kom senare att tillämpas i Lillehammer i Norge i samband med de Olympiska spelen 1994 samt i ett projekt i Frankrike.