Hem Okategoriserade Måndagsbloggen: Bolt och jag!

Måndagsbloggen: Bolt och jag!

Roger Andersson
Roger Andersson, Tidskriften Betongs chefredaktör

Nu när ni stoppar kalkonen och laddar för Kalle Anka är jag i Peking och äter anka. Så är det faktiskt. Jag ska berätta.

Just nu sitter jag på Sunworld Dynasty Hotel och har druckit en svag Yanying, Kinas eget öl, som är svag hur man än beställer, den finns bara i svaga varianter, och ätit nudlar i kolossalformat. Jag har även ätit anka rullad i små pannkakor där det yttersta skinnet ska doppas i socker. Delikatess. Givetvis. Pekinganka. Vad ska jag säga? Mycket bra. Fast det var inte idag.

Idag har jag har vandrat på muren och fascinerats över människans hållbara inställning. Då för nästan 2 000 år sen började man bygga en mur som inte skulle ha någon väsentlig funktion förrän den var färdig många hundra år senare. Men man gjorde det. För kommande generationer. Ingen då levande hade någon glädje av den. Tvärtom. Det var möda och stort besvär. Upp bland bergen och ner bland dalarna. Hoppas vi har lika hållbar inställning när vi bygger idag!

Är man där, som jag alltså är, och spanar ut genom bröstvärnen verkar det omöjligt att forcera en sån hög och stabil mur. Ändå lyckades Djingis Kahn med just det år 1225, forcera muren och inta Peking, som även vi svenskar borde kalla Beijing, för det är det huvudstaden heter egentligen. Beijing, inte Peking.

Men den där Djingis alltså. Han röjde runt och ritade om världskartan i ett nafs. Tur att inte han är president i USA!

Drygt 400 år senare, år 1644, hände det igen när Qingdynastin tog över makten från Mingdynstin. Kanske blev vakterna trötta att gå där dag ut och dag in och vakta en oövervinnlig mur och blev paffa över attackerna som kom. Och som inte borde kommit. För vem är dum nog att försöka forcera den kinesiska muren?

Idag behövs bara en atombomb. Poff. Men vem är dum nog att avfyra en atombomb? Inte Putin väl? Trump?

Kinesiska muren, eller den stora muren som vi säger här som är på plats i Beijing, är murad och innehåller inte så värst mycket betong. Det är nog Djingis Kahn glad för, annars hade han inte fått sitt namn i historieböckerna. Hur forcerar man en mur i betong? Lite tegel går alltid att knacka sönder.

Jag har också besökt Herzog & de Meurons fågelbo, olympiastadion till Beijings OS 2008, märker ni att jag skriver Beijing numera, internationellt, inte Peking som ni gör hemma i Sverige. Till sin hjälp hade de Arups konstruktörer och helt säkert har de skapat en av världens vackraste, mest spektakulära stadion. Den ger gåshud, eller ankhud, och är otroligt märklig.

Stålstommen ringlar runt läktarna som grenarna i ett fågelbo och därför har den fått det göteborgska namnet fågelboet. Eller Birds Nest som vi säger här i Beijing.

Det var här Isinbajeva slog världsrekord i stavhopp. Och Usain Bolt sprang som Snurre Sprätt i 100-metersfinalen, så sprättigt att ingen sprungit snabbare sen dess. Själv besökte jag fågelnästet på eftermiddagen efter murens alla uppförsbackar och kunde inte göra mig rättvisa. Det var tungt och odopat. Blodsockret nere i vandringskängorna. Betong i vaderna.

Nu har jag vilat och ska ut på matmarknaden och se om jag kan hitta någon skorpion att äta. Det kanske ger mig energin tillbaka.