Hem Arkitektur Till minne av Emma Jonsteg

Till minne av Emma Jonsteg

Emma Jonsteg
Emma Jonsteg. Foto: Boel Ferm.

Emma Jonsteg finns inte längre bland oss. Det är med sorg jag tänker på hennes anhöriga och dem som stod henne nära.

I samhällsbyggnadsbranschen lämnar hon ett hål som jag inte tror någon kommer fylla. Så här skrev jag om henne efter Almedalen i somras:

”Glänste gjorde Almedalens Ronaldo, Emma Jonsteg. Hon är Almedalens superstar. Vass, laddad med de rätta citaten. Hon är de stora matchernas spelare, men kan göra mål även på halvfart. Hon säger emot, hon vill något, hon är tuff och orädd. Dessutom har hon ofta rätt. Tänk om Almedalens paneler bestod av fler Emmor.”

I vårt specialnummer Mellanrum fick jag privilegiet att göra ett personporträtt av Emma. Det hade rubriken ”Varumärke och människa”. Det skrevs våren 2017, men det är värt att publicera igen. Det får bli Tidskriften Betongs bidrag till minnet av en stor personlighet i vår bransch.

Roger Andersson, chefredaktör, Tidskriften Betong

Emma Jonsteg, ett starkt varumärke som syns och hörs. Som hamnar i topp på maktlistor och finns i massor av föreläsningsprogram. Vd för ett växande arkitektkontor i högkonjunktur. Men hon är också fyrabarnsmamma och människa.

Text: Roger Andersson. Foto: Boel Ferm. 

– Jag ska svara om du lovar att du ställt samma fråga om jag var en man, säger Emma Jonsteg.

Köket i Utopias kontor på Birger Jarlsgatan 41B i Stockholm är ett öppet rum med träbänkar utan ryggstöd framför bord i samma material. Påminner om de ihopsittande bänk och bordmoduler man ser ute i parker. Fast i bättre skick. Köksluckorna går i ljust grönt, möjligen någon blå nyans, och har samma ton som sofforna i entrén.

Emmas 13-årige son Otto sitter vid bordet intill och äter hamburgare från Phils Burger. De kommer precis från ett utvecklingssamtal. Det gick bra, Otto ska bara vara lite mer aktiv på lektionerna. Det fixar han. Snart är det dags för matteläxan. I Emmas påse ligger en halloumiburgare som hon tar ett bett av då och då.

Frågan gällde hur hon balanserar att vara vd för ett kontor med 24 anställda och samtidigt vara mamma till fyra barn som är ganska små. Otto är äldst. Hade hon fått frågan om hon var en man? Ja, fast kanske inte formulerad på samma sätt. Och då är det ju inte samma fråga. Hon har en poäng där.

Emma Jonsteg växte upp i Göteborg. Hon hade hetat Jonsson om inte farfar slagit ihop sonnamnet med Teg, orten där han var född. Jonsson blev Jonsteg. Hon och hennes yngre bror växte upp hos pappa som var väg- och vatteningenjör. Han gav Emma känslan för att planera rumsligheter innan de blev verklighet. Ommöbleringar försiggicks alltid av uppritade alternativ.

– Jag drömde om att bli arkitekt och då mer ur den beteendevetenskapliga biten. Hur man rör sig och beter sig.

Efter naturvetenskaplig gymnasielinje räckte inte betygen till för att bli arkitekt och hon hamnade i Karlskrona där en ny utbildning för planarkitekter etablerats.

– Jag trivdes inte i Karlskrona, jag saknade vännerna, kände mig ensam. Hemlängtan, helt enkelt. Sen var det inte den utbildningen jag ville gå. Jag åkte hem till Göteborg så mycket jag kunde och läste mest på distans.

Hon fick jobb på Mölndals kommun, trivdes inte så värst där heller, och sökte in på Konstskola. Där fick hon veta att hon kunde söka till arkitektutbildningen på konstnärliga prover och så äntligen kom hon in. Det blev KTH och Stockholm.

Bredvid det öppna köket ligger ett mötesrum som är helt i glas. Där pågår full aktivitet. Genom mötesrummet syns det öppna kontoret på andra sidan där alla 24 anställda får rum. Några hämtar kaffe, någon värmer en sen lunch. Otto har fått egen kontorsplats där han kämpar med ekvationer. Han har kört fast och kommer till Emma som fäller ner de bärnstensfärgade glasögonen från pannan och börjar skissa.

Det är den 10 februari, en dryg månad tidigare, och Emma kliver in i en taxi utanför kontoret. Destinationen är lokalen Tvättbrädan i Hus H i Landstingshuset på Hantverkargatan 45 i Stockholm. Emma är inbjuden till Centerpartiets kommunala sektion i Stockholmsregionen för att prata om hur man bygger attraktiva stadsmiljöer. Någon i gruppen har hört Emma i något annat sammanhang och bjudit in henne.

Taxin åker förbi Stadshuset medan Emma bättrar på med läppstiftet och berättar hur dumt det är att Stockholms kommun säljer markanvisningar till högstbjudande. Andra kommuner har ett fast markpris och har färdiga detaljplaner. Kvalitet är en politisk fråga.

Åtta stycken centerpartistiska gruppledare från olika kommuner sätter sig i u-formation. Emma startar sin presentation som har många bilder och mycket text. Ibland sträcker sig meningarna över hela sju rader. Men Emma har mycket att säga. Hon tittar alla åtta i ögonen och händerna förstärker budskapet.

Hon varnar för visioner som är mest klyschor och snygga förslag som sen blir dåliga resultat. ”Politiker ska skapa förutsättningar, ta in proffs som bedömer det ni inte kan”, säger hon kaxigt och självklart.

En av gruppledarna frågar om EU:s regler där mark ska säljas till marknadspris. Kommunen är väl låst där?

”Det är en missuppfattning, det finns inget som säger att arkitektonisk kvalitet inte skulle kunna vara en bedömningsfaktor för marknadspriset”, svarar hon.

Tiden rinner iväg, frågorna är många och så är även Emmas bilder. Hon ombeds sammanfatta kort hur kommunernas markanvisningstävlingar bör se ut. Emma räknar på fingrarna och svarar blixtsnabbt: Fast markpris, kvalitetskrav och kompetent jury. Bam, bam, bam. Politikerna ser lite tagna ut. Sundbybergs gruppledare kommer direkt fram för att bjuda in Emma till deras kommun.

“Det finna olika nivåer på vad man anser som kvalitet”

På Utopias hemsida finns fliken Opinion lika självklar som fliken Projekt. Klickar man där hittar man rubriken Emma Jonsteg och information om hur man bokar henne som föreläsare, moderator, jurymedlem eller andra former av evenemang. Där finns ingen information om hur man anlitar den andra delägaren Mattias Litström.

– Det är inget strategiskt beslut, det har bara fallit sig så. Ända sedan vi startade kontoret år 2008 så har Mattias ritat mest och jag har varit ute och sålt. När jag pratade med personer på kommunerna märkte jag att det fanns ett otroligt utbildningsbehov. De satt som fågelholkar, säger Emma.

Lägligt kommer så Mattias Litström in i köket, tar en kaffekopp och sätter sig några minuter. Hur har ni tänkt?

– När Emma är ute och föreläser ger det en bra bild av varumärket Utopia, att vi kämpar för att flytta fram positionen för arkitekter. Vi är alltid noga med att ta betalt för den tid vi jobbar, säger Mattias.

De träffades när Emma hade ett utbytesår på Chalmers under sin tid i Karlskrona. De gick samma kurs och trots olikheterna, Emmas utåtriktade, otåliga personlighet och Mattias mer lugna, metodiska, så insåg de att de var ett bra team. Efter arkitektutbildningen var de delägare i ett kontor under sju år innan de startade Utopia.

Det blev en start när de båda ”tokproducerade” och hade en ”telepatisk förmåga”, berättar Emma. De tävlade mycket och vann. Och de ville prestera en ”hög arkitektonisk kvalitet”, vilket för in diskussionen på om inte alla arkitekter vill det. Det hoppas Emma och Mattias att de vill, men de kommer fram till att många arkitekter är snabba på att börja rita, komma med en lösning, istället för att ägna mer tid åt analys i tidigt skede.

– Det finna olika nivåer på vad man anser som kvalitet, resonerar Emma.

De tycker att det finns många duktiga arkitekter i Sverige, men att förutsättningarna för god arkitektur är begränsad. Emmas korståg med föreläsningar och engagemang är en väg ur det. Hon driver frågan för att ge arkitekter bättre villkor. Vi stannar där.

Mattias minuter är dyrbara, ritbordet väntar. Lunchtiden verkar vara över och det blir lugnt i köket. Dags att gå lite djupare. Emma får rita en ”må-bra-kurva” och det visar sig att hon inte mådde så bra under tonårstiden.

– Jag hade dåligt självförtroende, höga prestationskrav och var känslig för kritik, säger Emma Jonsteg.

Känsligheten mot kritik har blivit bättre, men finns kvar. Ändå kastar hon sig ut i okända marker rätt ofta. Till exempel som programledare för podcasten Snåret.

– Jag hade aldrig gjort något sånt förr och visst, jag ältar programmen i efterhand och kan inte lyssna på mig själv i början. Men när det gått ett tag kan jag höra på något program och tycka att det inte var så dåligt.

Men hon får mest hejarop, branschen applåderar att hon driver frågor om jämställdhet och förutsättningar för god arkitektur. Det finns en ökande kollegial anda, arkitekter blir mer och mer generösa och transparenta.

Men ändå. Hon minns när hon fick kommentarer som ”kom tillbaka när ni byggt något” och hon blir ledsen när någon ägnar tid till att vara kritisk. Visst, hon är stolt, ska inte ta åt sig. Men ändå.

Förutom under tonåren var det förstås jobbigt med uppbrotten i relationer. Emma och sonen Ottos pappa lever inte ihop. Men några större dippar på må-bra-kurvan blir det inte. De övriga tre barnen har hon med nuvarande sambon Jesper.

“Jag är livsnjutare och trivs med att bara ta det lugnt med familjen, då mår jag bra”

Under hela intervjun har Emma utelämnat sin mamma. Hon har inte varit så närvarande och de har ingen kontakt. Emma vill lämna ämnet, det blir för personligt. Det var hon, brorsan och pappa som blev ett litet team. Det var så hon fick känslan för jämställdhetsfrågor, när pappa var hemma med barnen på 1970-talet. Jämställdhet har också en egen flik på hemsidan.

Så hur balanserar hon att driva ”Nätverket för värdeskapande stadsbyggnad”, vara vice ordförande i Sveriges Arkitekter, styrelsemedlem i Trästad Sverige, programledare för Snåret, föreläsare och moderator med att vara fyrabarnsmamma?

Emmas blå ögon blir intensiva. Hennes fingrar med de gråblåmålade naglarna trummar till lite.

– Jesper tar den största biten med barnen, säger hon.

Men Jesper är också anställd på Utopia och jobbar med kommunikation. När Emma åkte till Cannes i en vecka för att vara med på mässan MIPIM följde Jesper med. Då finns farfar.

– Men förutom jobbet har jag inget som tar tid, jag är livsnjutare och trivs med att bara ta det lugnt med familjen, då mår jag bra. Jag tror inte jag kommer se tillbaka på den här tiden och tycka att jag missat barnen.

Må-bra-kurvan är på toppen just nu. Kan det inte bli bättre? Vad blir nästa steg för Emma Jonsteg?

– Vi funderar på den internationella marknaden. Mattias är världens bästa arkitekt, vi kan bli världens bästa kontor. Men då måste vi ha världens bästa medarbetare och det får vi bara om vi är världens bästa arbetsplats. Sånt funderar jag på.

 

Emmas 5 Utopiafavoriter
Söderkåkar
Hornsbruksgatan
Skýli
Hovås
Glava

Emmas 5 arkitekturfavoriter
Pantheon
Stockholms Stadshus
Operan i Oslo
Tate Modern, tillbyggnad
Asakusa Cultural Center