Hem Arkitektur Den svenska strukturalismens storverk

Den svenska strukturalismens storverk

Tage Hertzell utanför Garnisonen
Tage Hertzell utanför Garnisonen vid Karlaplan i Stockholm.

Med anledning av Sveriges Arkitekters utnämning av Tage Hertzell till hedersmedlem publicerar vi här en artikel från 2012 när Garnisonen fyllde 40 år.

I juryns motivering stod bland annat att “Tage Hertzells arkitektur låter betraktaren och användaren upptäcka nya saker. Ingenstans syns detta tydligare än i kvarteret Garnisonen, den svenska strukturalismens storverk som vecklar ut sig i rum bortom rum oändligt. Upprepningen, modulerna, befriar den inre arkitekturen. Lekfullheten inskriven i ordning.”

Text: Roger Andersson. Foto: Boel Ferm.

Garnisonen Kvarteret Garnisonen i Stockholm fyller 40 år. En betongbyggnad på beställarens villkor som skulle få leva med hyresgästernas behov. Hur blev det? Tidskriften Betong tog med arkitekten Tage Hertzell på återbesök.

En arkitekt vet vad som gäller. Brukarna intar och förändrar. Det som arkitekten inspirerat ritat fram och funderat ut kan bli något helt annat när folket som spenderar vardagens timmar i deras verk får säga sitt. Eller deras chefer. Som om en konstnär lämnar över en tavla som köparen målar vidare på.

Även Tage Hertzell vet vad som gäller när han sitter och väntar, tio minuter före avtalad tid, i en av Garnisonens cafeterior vid huvudentrén. 40 år efter invigningen av det som då var Norra Europas största kontorshus, nu är han redo att återvända.

Han tittar upp i det exponerade betongtaket och dess bärande TT-kassetter. Precis som då, än så länge är allt väl. Snart öppnas dock ridån in mot SCB, Statistiska centralbyrån, och dess kontor. En hyresgäst som var med redan från början 1972 och som nu har 529 av sina 1347 medarbetare sittandes här. Ungefär en sjättedel av husets kontorsplatser. Vad kommer Tage tycka då?

Jag skyndar ner för Karlavägen medan solen borta över Gärdet försöker ge våren fäste i Gustav Adolfsparken mittemot. Den långa pelargången som började på Karlavägen nummer 96 sträcker sig i det oändliga ner mot TV-huset i öster och kommer sluta efter 347 meter på nummer 112.

Nummer 98 syns tydligt på skylten över huvudet. IT-företaget i bottenvåningen har klistrat post-itlappar i ett mönster på glaset ut mot gatan, Bill Gates står inramad på ett av de stökiga skrivborden. Längre fram hörs dragspelsmusik, en gatumusikant som muntrar upp Systembolagets kunder. Det är en vanlig arbetsdag på Garnisonen.

Nummer 100. Ett rött, veckat plåttak leder in i byggnaden och visar att det är huvudentrén man kommit till. Tage Hertzell tittar upp från cafébordet. Är han inte lite spänd?

– Vi sa aldrig att något var vackert när vi ritade. Vi sa riktigt. Det var riktigt ur beställarens synvinkel, säger Tage Hertzell och rör om i kaffet.

Garnisonen

Beställaren var statliga BS, Byggnadsstyrelsen, som ville ha ”föränderbara kontor” i kolossalformat. 3 600 arbetsplatser och en utveckling av BS idé om en kontorsbygglåda, ett prefabricerat byggsätt där varaktiga, ”byggnadsknutna” delar skulle särskiljas från föränderliga, ”verksamhetsknutna”.

– Allt föll på plats över en helg. Det blev ett rutnät med TT-kassetter på 9,6 gånger 7,2 meter, säger Tage Hertzell och visar på en skiss hur rutorna blir små rum med en enhet eller landskap om fyra enheter.

Eller försörjningsenheter med sju enheters hjälp. Tage Hertzell kallar det att enheter blir helheter och berättar hur han strävat efter generalitet för att få största möjliga flexibilitet. Viktigt och riktigt ur beställarens perspektiv.

– De ifrågasatte aldrig det vi presenterade eftersom vi tog så stor hänsyn till beställningen. Vi gjorde riktigt, säger Tage Hertzell.

Resultatet är en byggnad som känns industriell och faktiskt futuristisk, trots sina 40 år, med installationer väl synliga i taken, lättåtkomliga och klart avskilda från stommen. TT-kassetterna är exponerade och bildar ett varierande, levande tak i hela byggnaden.

Tage Hertzell pekar på balkarna och berömmer lösningen som tillverkarna fick till där kassetterna får vila på kanter på balkarna för att få tunnare bjälklag än vanliga TT-kassetter. Hans blick vandrar mot pelarna.

– De har små fasningar, men jag hade föredragit skarpa hörn, även om de blir skörare. Men det är ändå bra, nu upplevs de som ytor istället för volymer, säger Tage Hertzell.

Tage Hertzell
Föddes 1928 på en bondgård i Östergötland som yngst av tre syskon.
Gick tekniskt gymnasium i Norrköping och tog arkitektexamen på KTH 1953.
Började sin arkitektbana hos Gösta Åbergh med Konstfackskolan, var sen med och startade kontoret A4.
Ritade sulfat- och pappersfabriken i Skärblacka 59-61, Garnisonen 63-70 och hotellprojekt i Sierra Nevada 72-76.
Författade boken Betongens yta 1983.
Emottog Betongföreningens Guldmedalj 1996.

Garnisonen Vi lämnar cafébordet och går in i matsalen bredvid. De röda installationerna har blivit blåa. Betongen är fortfarande vackert grå.

– Konstnären Gösta Wallmark har jobbat med färgerna som markerar det som är utbytbart, men som också är till för orienteringen, säger Tage Hertzell.

Varje del av byggnaden har sin färg. Blå, röd, grön, gul. Utanför matsalen tornar en böljande gul vägg i polyester upp sig i två våningar med en längd på nästan 39 meter.

– Här fick Gösta göra vad han ville. Det är fantastiskt att den håller sitt lyster fortfarande efter 40 år, säger Tage Hertzell och pekar längs med väggen där ljuset utifrån blänker till i väggen.

Vi tar rulltrappan upp till våning två. SCB: s kontor. Spänningen stiger. Hyresgästerna ska få presentera sin tolkning av Tage Hertzells byggnad som han ägnade sju år av sitt liv åt. Knack. Knack…

Statistiker Anders Norberg öppnar med pressveck, skjorta och diskret, beigefärgad Ganttröja. Han är en av alla de 529 SCB-anställda som spenderar sitt yrkesliv här i Garnisonen.

– Jag började jobba här 1975 och har varit med om en hel del förändringar. Här, där vi står, har varit ett allmänt bibliotek, men nu är det kontorslandskap. Vi har haft enskilda rum också, tre moduler och två moduler. Även 2,5 moduler, men då delades rummen med en vinkelvägg för att passa fönstersättningen, säger Anders Norberg.

Tage tittar på mig. Jag tittar tillbaks. Men mest tittar vi på allt det vita som skiner mot oss. Innertaket lyser vitt, väggarna lyser vita. Till och med betongen lyser vit, undanträngd och inlåst. Anders Norberg fortsätter utan att veta vad vi tänker.

– Från början var det betong och olika färger. Då var det något mörkare, nu har det blivit ljusare. Det blev väldigt varmt på sommaren, speciellt för kontoren mot söder. Nu är ventilationen bättre.

Korridoren som löpte rak i hela byggnaden har också dämts upp. SCB:s generaldirektör, Stefan Lundgren, behövde ett större kontorsrum än vad Tage Hertzell tänkt och har tagit en bit av korridoren.

– Det såg ju ut som vilken kontorsbyggnad som helst, hemskt. Det tråkigaste är att man försöker dölja betongytorna så mycket som möjligt, säger Tage Hertzell när vi lämnat SCB och tagit oss vidare ut i betongtrapptornen där hissarna finns.

Hyresgästerna har målat över Hertzells tavla. Trapptornen är platsgjutna mot klingsågade bräder med så kallad skränkt klinga. Sågtänderna har förstörts med en hammare så att mönstret blir hackigt. Brädorna sattes i formen med varannan uppåt och varannan neråt så att det blir ett fiskbensmönster. En kontrast mot det släta i kassetter och pelare.

Vi går ut och ställer oss på Karlavägen. Den slutna fasaden tornar upp sig ovanför. Dragspelsmusiken hörs glatt i bakgrunden.

– Jag ville inte ha en konstlad fasad som upplevs estetiskt annorlunda än vad huset är. Det är en generell anläggning och att göra en låtsad funktionell uppdelning i fasaden kändes onaturligt, säger Tage Hertzell.

Svenska Dagbladet, Radio Stockholm, Aftonbladet. Alla har de listat Stockholms fulaste byggnad genom åren. Garnisonen är ofta nominerad, ibland vinnare.

“En del tycker det är enformigt, men jag tycker det är enhetligt.”

– Det är inte så förvånande, det är ett annorlunda hus. En del tycker det är enformigt, men jag tycker det är enhetligt, säger Tage Hertzell och börjar berätta om vad han en gång sagt när han fick frågan om varför huset är så här långt.

– Kvarteret var inte längre, svarade jag, säger Tage Hertzell och ler.

– Peter Celsing sa en gång att man borde hälla en hink med färg över fasaden och låta den rinna ner på något ställe. Precis så gjorde förresten Gert Wingårdh på Ericssons kontor i Kista, han bröt upp fasaden så det ser ut som en spricka. Men så skicklig är inte jag, säger Tage Hertzell.

Fasadmaterialet blev aluminium.

– Det har åldrats bra och blivit jämnt brunt, säger Tage Hertzell.

Vi går runt till Banérgatan där man ser variationen i byggnaden tydligt och hur de olika innergårdarna ringlar sig fram. Även förhållningssättet mot de äldre kasernhusen från 1886 syns.

– Plåtbeslagen på betongtornens krön fick fel utformning. Det blev rinningar på betongen så de fick vi byta ut, säger Tage Hertzell.

– Ett annat fel märkte jag när jag parkerade nere i parkeringen som ligger under huset precis innan vi träffades. Pelarna är för stora, jag borde låtit dem smalna av till väggar så hade bilarna fått bättre plats. Jag var helt enkelt inte tillräckligt engagerad i vad som hände under marken, säger Tage Hertzell.

Vi är tillbaks vid Karlavägen 100. Dragspelaren fortsätter ihärdigt. Här skiljs våra vägar, Tage ska ner i garaget till sina stora pelare, jag ska vandra uppåt Karlaplan.

– Min son bor på Banérgatan härintill och en gång när jag hämtade mitt 7-åriga barnbarn från lekskolan, en mörk höstkväll, gick vi förbi Garnisonen. ”Titta vilket stort hus”, sa jag. ”Men farfar”, svarade hon. ”Det är ju du som ritat det”.


Gösta WallmarkGösta Wallmark, konstnär, anställd på före detta A4 och ansvarig för färgsättningen på Garnisonen:

”Mitt jobb bestod i att ge liv åt denna enorma byggnad. Så jag färgsatte efter husets struktur där allt utbytbart fick olika färger. Rören för luft blev klarblå, kabelstegarna klarröda, ljusarmaturerna rent gula.

Jag minns en gång när vi hade ett sammanträde för att ett räcke i en trappa av betong blev helt matt, vilket jag inte kunde acceptera. Sammanträdet som följde drog ett tiotal män med representanter från Byggnadsstyrelsen, färgfabrikanten och arkitektkontoret och målerifirman. Ingen kunde förklara hur det blivit så. Hade det varit för kallt? För dragit? Hade penseln varit smutsig eller hade damm blåst över det nymålade räcket? Det var en enda oreda i flera timmar, ingen ville säga ”vi har gjort fel”. Sen målades det till slut om och blev blankt, klart rött. Men Garnisonen blev förbaskat bra, huset lever och det var det Tage Hertzell ville åt. 

Tage var oerhört smart och noggrann. En särling med kombinationen duktig arkitekt och ödmjuk person. Tyvärr har han försvunnit in i betongfrågorna, begravts i betongen. Det är tråkigt att en sådan talang lämnat arkitekturen.”