Hem Reportage Igelkotten i Punchbowl

Igelkotten i Punchbowl

En dag i framtiden, kanske om 100 år, kommer domens material vara av sten, inte trä som i dagsläget, säger Angelo Candalepas.

Det är något på gång runt betong och moskéer i Australien. För ett par år sedan fick Melbourne sin första nydanande moské i betong och glas, ritad av Glenn Murcutt. Den här gången är det Sydneys tur med sin organiska prisbelönta betongmoské i förorten Punchbowl.

Text och foto: Ulrika Eriksson.

Arkitekten bakom den uppskattade byggnaden är Angelo Candalepas. Vanligtvis sitter han på Sussex street i centrala Sydney, men på grund av coronakisen arbetar han, som de flesta andra i Australien, hemifrån.

— Jag är lite deprimerad över corona, för jag kan inte kan vara på kontoret tillsammans med min personal. Och jag har tvättat händerna så mycket. De har blivit katastrofalt torra, säger Angelo Candalepas från sitt hemmakontor.

Angelo Candalepas tillhör den grekisk-ortodoxa kyrkan, så han är precis som Glenn Murcutt, en arkitekt utanför den islamska tron. Angelo Candalepas har sagt i en tidigare intervju, att till en början kändes det lite skrämmande att ta sig an mosképrojektet, men då sade hans mentor att ett sådant tillfälle fick han inte gå miste om. Samtalet fick Angelo att vakna upp och han gav sig i kast med att rita en moské.

 

Generellt dyker flera olika utmaningar upp under design- och byggnadsprocessen. För Angelo är det första hindret hur byggnaden ska utformas och vilka material som passar bäst till formen. Till moskén i Punchbowl valde han betong.

— Allt är av betong. Moskéns tak, golv och väggar. Vi har hällt betongen på plats och sedan lämnat den i fred.

För Angelo Candalepas är betong ett lekfullt material. Att det först flyter gör betongen extra intressant men också utmanande.

— Ett problem kan vara att veta hur man ska handskas med plasticiteten, efter det att betongen har satt sig. De tekniska kunskaperna krävs av en arkitekt eller de som arbetar med betong.

Inspiration till moskén har Angelo funnit i grottor. För att skapa en känsla av att komma till en hemlig drömlik plats är taket ovanför och innanför entrén, drygt två meter högt.

— Då blir det som om man måste ducka för att gå in i moskén, säger Angelo Candalepas.

Först efter några meter in i byggnaden, förbi en hall, stiger taket till maxhöjden i bönehallen.

— Där sker det en explosion av utrymme.

Bönesalen har förutom en kupol, 102 stycken mindre halva kupoler. De skapar tillsammans ett stalaktitornament och är en modern omtolkning av islamisk arkitektur. Förutom att kupolerna är dekorerade med islamiska skrifter i guldfärg har arkitekten på ett påhittigt sätt fått fram en stjärnhimmel. Bultarna (she-bolt-ties), som höll halvkupolernas formar på plats under konstruktionen, men sedan togs bort, lämnade efter sig hål. Dessa hål fungerar nu som pyttesmå takfönster, 30 mm i diameter.

— Taket påminner om en porcupine, en australisk igelkott, med takfönster, säger Angelo och ler.

Förutom att skapa en stjärnfylld bönesal ville arkitekten också att rummet skulle upplevas som ett drömlikt tyst rum.
— Jag ville återspegla samma tystnad som man finner i historiska religiösa byggnader runt om i världen.

Betongen som har använts i moskén är klimatsmart och går under envisia. Den högkvalitativa betongen använder mindre cement jämfört med vanlig betong. Till moskéns speciella blandning tillfördes vit oxid för att göra betongen ännu ljusare och för att reducera dess krympning.

— Jag tycker att envisia är helt fantastiskt att arbeta med. Jag tycker mycket om det, konstaterar Angelo.

Betongen bränner snabbt, vilket innebär att om man vill, kan man ta bort formerna tidigt.

— Men det gjorde vi inte för formarbetet stabiliserar byggnaden. Det bästa med envisia är att betongen inte krymper och spricker lika mycket som vanligt.

— Jag trodde att sprickorna skulle komma i hörnen och det har de gjort, men de är ytterst små, från en halv till 0,3 millimeter.

Den största utmaningen för Angelo när det kommer till byggnader och betong är att samhället i stort har svårt att acceptera att en byggnad åldras.

— Sprickor är en del av byggnaden och jag tycker om sprickor, men folk säger oroligt när de ser en spricka “åhh herre min tid byggnaden kommer att falla ihop”. Men det är väl självklart att byggnaden inte kommer att falla ihop, säger han bestämt.

Han menar att vi borde acceptera att en byggnad krymper med åren på samma sätt som en människa gör.

— En byggnad måste också få åldras, vittras och falla isär.

Han säger vidare att om man tänker på en betongbyggnad som en person, då kan man säga att den föds när byggnadsställningarna tas bort. Då blir byggnaden till en slags kropp.

— Betongen är varm och det är verkligen vackert när den får stå på egna ben.
Och om en byggnad föds, då måste den även få dö, så småningom.

— Man måste också förstå att en byggnad har en livslängd och den, likväl som människan, dör. För bara de saker som lever är menade att dö.

Angelos tankar runt byggnader, livscykel och material baseras på hans intresse för filosofi. Att vilja se på världen från ett djupare perspektiv, än det vi ser framför oss.

— Just nu läser jag boken “Minima Moralia” av Theodor Adorno. Den handlar om hur man förlorade moralen under andra världskriget och är skriven som en dagbok.

— Jag tycker också om att läsa grekiska böcker, säger han och visar mig ett par böcker på grekiska från sitt hemmabibliotek. Angelo säger vänligt att en videokonferens med australiens arkitektföreningen är inbokad om femton minuter.

“Betongen är varm och det är verkligen vackert när den får stå på egna ben.”

— Vi ska prata om hur vi ska dela ut årets arkitektpriser, säger han.

På min fråga vad mer han har att göra under dagen så berättar han att han går till parken för att motionera och även håller på att arbeta med två olika tävlingsprojekt. Och så säger han med lite fördröjning.

— Sen sitter jag här hemma och flippar ur över coronaviruset.

 


I mitten av mars var moskén, som ligger i ett bostadsområde i Punchbowl, öppen för att ta emot sina 300 gudstjänstdeltagare och andra besökare. Nu är moskén dock, som landets samtliga religiösa byggnader, stängd på grund av coronaviruset. Det australiska islamska samfundet i Punchbowl började samla in pengar för tjugo år sedan. Totalt fick de ihop 12 australiska miljoner dollar (runt 74 miljoner kronor). Samfundet köpte sakteligen upp tomter bredvid den gamla moskén, som var en avlång tegelvilla, och 2009 kom byggnadslovet i brevlådan. I oktober 2015 påbörjades byggarbetet.


Ritningar (pdf:er)
Plan 1
Plan 2
Plan 3