Hem Betongbruden Betongbruden om glädjen att höra

Betongbruden om glädjen att höra

Betongbruden

En del av er vet kanske att jag har en medfödd hörselskada på mitt högra öra.

Enkelt uttryckt innebar den att hörselgången, trumhinnan och hörselbenen inte var färdigutvecklade. Hörselgången var smalare än normalt och slutade ungefär halvvägs in och trumhinna fanns det ingen. Det här gjorde att jag hade cirka 20 procents hörsel på det örat under min uppväxt så jag hade hörapparat redan som liten.

I gymnasiet fick jag möjligheten att – om jag ville – göra en operation för att försöka rekonstruera hörselgången och innerörat. Sannolikheten för en lyckad operation var omkring 80 procent och sämre skulle det i alla fall inte bli sade doktorn. Doktorn var den enda i Norden som gjorde de här operationerna med gott resultat så det fick man väl lita på.

1994 gjordes den första operationen. Då borrade läkarna upp hörselgången, tog en bit av tuggmuskelhinnan nära örat och gjorde en ny trumhinna och ett nytt hörselben. Därefter togs hud från insidan av överarmen för att klä hörselgången med. Operationen tog nästan nio timmar.

Den första tiden efter operationen var omtumlande. Jag har ju även ett medfött talfel som jag har blivit mobbad för under alla skolår. Sjukvårdspersonalen var oerhört kompetent och förstod att jag skulle uppleva allt jag hörde väldigt annorlunda nu när jag hörde i “stereo” och de påpekade hela tiden att jag lät precis som förut.

Det var jobbigt att höra mig själv i början, jag har alltid avskytt att bli påmind om talfelet. (Sedan började jag blogga här och gjorde nån video och nu kan jag till och med lyssna på en inspelning när jag sjunger utan obehagskänslor!).

Riktigt bra blev dock inte resultatet så 1997 gjordes en till operation. Hörselbenet gjordes om till en lite större modell samtidigt som trumhinnan flyttades in en liten bit för att få  bättre “kontakt”.

Efter det har jag varit besvärsfri och hörselnivån ligger på normalgränsen! Jag behöver ingen hörapparat längre, och det underlättar förstås massor i jobbet där jag ofta behöver använda hörselkåpor. Känslan när förbandet togs bort och jag hörde ordentligt första gången efter operationen glömmer jag aldrig!

Det enda jag måste göra är att ta mig till ett sjukhus och tömma örat manuellt på vax två gånger om året. Det är för att huden på armen inte har den funktionen vilket örats ordinarie hud har (därför får man aldrig peta sig i örat med något som är smalare än armbågen, då stoppar man upp den naturliga utstötningen av vaxet).

Efter att ha fått den här gåvan så är jag väldigt rädd om min hörsel. Alla ni därute som vet med er att ni slarvar, gör inte det. Det är inte värt det. Tänk aldrig att ni “ska bara”.

Jag möter många äldre i mitt yrke där det märks att hörseln är nedsatt, medan personen ifråga ibland gör allt för att dölja att den inte längre klarar av att hänga med i samtalen. Det gör mig ledsen för jag vet precis hur det är, bortsett från att jag aldrig har skämts för mina handikapp.

Det skämtas ibland om att “personen bara hör det den vill höra” men för en person med nedsatt hörsel är det aldrig någonsin så. Ha tålamod med de som inte längre hör så bra och framför allt, var rädda om er egen hörsel!

Åsa “Betongbruden” Karlström