Hem Reportage Under Istanbuls broar

Under Istanbuls broar

Yavuz Sultan Selim
Yavuz Sultan Selim, Istanbuls nyaste bro med Svarta Havet i bakgrunden.

Istanbul är mer än minareter och världsdelar som möts. Det är en stad i utveckling med ny flygplats och massor av infrastruktur som korsar det myckna vattnet. Tidskriften Betong är på plats och tar båten under alla broarna.

Text: Roger Andersson. Foto: Roger Anderson och Akin Barin.

Artikel från Betong #4 2020– Akta er! Det kommer en gammal man och han är skadad!

Istanbul är världens bästa stad att hoppa på kryckor i. Man får gå före i den långa kön till Blå Moskén och även de äldre erbjuder sin sittplats på spårvagnen.

– Det beror på att alla barn har en timmes undervisning i veckan i vett och etikett, säger Akin Barin, säljare på Swerock, som guidar mig i sin hemstad under några intensiva dagar.

Ner till Basilikacisternen får jag åka snigelhiss som sitter fast på väggen och gnisslar ner ovanför trapporna medan skolklasserna artigt väntar. Stora, bruna ögon.

Basilikacisternen byggdes på 500-talet av Justianus I som härskade då. Han byggde naturligtvis inget själv, det fanns en massa olyckliga slavar som fick göra jobbet. Hundratals miste livet. Som minne har de fått en pelare med inhuggna tårar som bär upp taket på den 140 meter långa och 70 meter breda cisternen.

Cisternen är på 9 800 kvadratmeter, 100 000 ton vatten ryms och av någon anledning finns två huvuden av Medusa i botten av två pelare. Medusa var fantastiskt vacker och konkurrerade med Athena om Perseus. Det var en dålig idé, men kärlek är kärlek. Athena förvandlade Medusas långa hår till ormar, Perseus högg av hennes huvud och använde kraften som kom av det till att vinna många krig. Kanske hennes kraft varar ännu, cisternen finns kvar.

– Den första Bosporenbron stod klar 1973. Sen 2016 har den fått namnet ”15 juli martyrernas bro” efter kuppförsöket den 15 juli 2016 där 290 personer miste livet, berättar Akin Barin när båten mot Svarta Havets mynning precis har gjort ett stopp på den asiatiska sidan av Istanbul.

Fast egentligen är den inte den första bron. Det fanns en 900 meter lång pontonbro som byggdes år 493 före Kristus. Fast det är mest kuriosa, den försvann för länge sen.

 

Martyrernas bro är en hängbro med stålpyloner och zickzackande stålkablar som håller upp den 1 510 meter långa och 39 meter breda körbanan i åtta filer, varav två är reserverade för utryckningsfordon samt två för gångtrafik. Spannet mellan pylonerna är 1074 meter, vilket gör den till världens 16:e längsta hängbro.

– När den invigdes gick komikern Danny Kaye över bron utklädd till clown följd av en massa barn. Enligt historien försökte en massa människor följa efter men då började bron vibrera och alla fick backa, säger Akin Barin och enligt Wikipedia verkar storyn stämma.

Turkarna är väldigt artiga så påminnelsen att inte breda ut sig gäller nog främst turister.

Istanbul har fler än 15 miljoner invånare, varav ungefär 40 procent bor på den asiatiska sidan. Det är välkänt att staden delas av Bosporen och att Asien möter Europa mitt på Martyrernas bro, men även den europeiska delen gränsas av då en bred vik av Marmarasjön, kallat Gyllene Hornet, skär in i staden. Så även här måste ett antal broar träda in för att snabba på kommunikationerna.

Apropå kommunikationer. Sen 2015 finns även Marmaray, ett 63 kilometer långt järnvägsprojekt med en 13,6 kilometer lång tunnel under Bosporen. Den kostade 20 miljarder kronor och helt färdig blev den först 2019.

Akin kommer med turkiskt kaffe med mycket socker, precis när båten passerar under bro nummer två. Han erbjuder sig att gå upp och fotografera då kryckor i den smala trappan upp till däck är lite väl vanskligt.

Bron heter Fatih Sultan Mehmet-bron och är 1 510 meter lång och 39 meter bred. Spannet mellan pylonerna är 1 090 meter, vilket gör den till världens 15:e längsta hängbro. Den stod färdig den 3 juli 1988 och är 169 meter hög med en segelfri höjd på 64 meter.

Flyplatsen är pampig och vacker med ett genomgående tema med oregelbundna, välvda flikar i innertaket…

Båten tuggar sig fram genom svallvågorna från de enorma containerfartygen som stävar på från Svarta Havets hamnar vidare ut i världen. Akin visar resterna efter vakttornen på båda sidor om Bosporen som förr i tiden hade en gigantisk kedja som kunde spännas upp för att hindra fartyg att komma in mot Istanbul.

Blå Moskéns entré
Blå Moskéns entré är imponerande ur ingenjörssynpunkt.

Och den behövdes. Istanbuls historia är befläckad med massor av erövringsförsök och massor av liv som betalats för att få makten över det strategiska läget. År 1453 bestämde sig Mehmet II att ta staden från Konstantin och han hade till sin hjälp en flotta på 100 fartyg och en kanon som var drygt åtta meter lång och hade en diameter på 75 centimeter. Den kunde skjuta 544 kilo tunga stenkulor mer än en kilometer. Men inte så ofta. Det tog så lång tid att ladda om kanonen att Konstantin hann bygga upp det som kanonen skjutit sönder innan nästa halvtonskula kom.

– En natt lät Mehmet bygga en väg av insmorda stockar runt vakttornet som han kunde dra skeppen på. När Konstantin vaknade på morgonen var hela Gyllene Hornet fullt av skepp, säger Akin Barin.

Konstantinopel föll. Det bysantinska styret ersattes av det osmanska. Det pirrar lite i magen när man är på historisk mark.

Akin Barin återser den gamla pianisten på Pera Placa Hotel.

Vi går av båten något stopp innan Svarta Havet tar vid. Det hugger lite i den skadade menisken, men bara lite. Vi hoppar några hundra meter längs stranden, eller jag hoppar och Akin går. Målet är en restaurang vid slutet av hamnen med en charmerande utsikt över Bosporen och Svarta Havets mynning. Hit hittar inga turister. En fullastad tankbåt från någon av Svarta Havets oljehamnar slickar havsytan och ser ut att kunna sjunka när som helst.

– Vi tar de här och de här, eller vad tycker du?

Akin pekar ut ett antal förrätter som burits in på bricka och väljer ut en vacker fisk. Han berättar även hur han vill ha den tillagad. Akin är nämligen sportfiskare och har tillagat ett antal abborrar och öringar. Det vita vinet är smörigt, den turkiska vårsolen leker i småbåtshamnen och i fjärran ser vi Yavuz Sultan Selim.

– Där är den, den tredje bron över Bosporen, den är uppkallade efter sultanen Selim som kallades Yavuz, den obeveklige, säger Akin Barin.

Den ser skinande ny ut och det är den också. Den stod färdig 2016. Den är en snedkabelbro, har åtta körfält och två järnvägsspår för höghastighetståg i mitten. Den är 59 meter bred och spannet mellan pylonerna är 1 408 meter. Totala längden på bron är 1 875 meter, pylonerna är 322 meter höga och den segelfria höjden är 73 meter. Yavuz Sultan Selim kostade 28 miljarder kronor att bygga.

– Jämför man hängbroar där järnvägsspår ingår är den faktiskt värdens bredaste, säger Akin Barin.

Istanbul Airport
Istanbul Airport har världens största terminal under ett tak.

Istanbul har även fått en helt ny flygplats, invigd 6 april 2019. Den ersatte den klassiska flygplatsen Atatürk från 1912 som med Istanbuls expansion blivit en cityflygplats. Den nya flygplatsen heter Istanbul Airport och dess huvudterminal är med sina 1 440 000 kvadratmeter världens största flygplatsterminal under ett gemensamt tak.

Fullt utbyggd blir den år 2025 och då har den en kapacitet för 200 miljoner resenärer per år. Då har den även sex landningsbanor, 16 taxibanor, fyra terminalbyggnader och parkeringar för 500 flygplan och 70 000 bilar.

Flygplatsen är pampig och vacker med ett genomgående tema med oregelbundna, välvda flikar i innertaket. Men mest uppmärksamhet har dock flygplatsen fått för de många dödsolyckorna. Enligt turkisk media har över 400 dödsolyckor inträffat och anhöriga har betalats för att hålla tyst. Statliga myndigheter hävdar att det varit 27 dödsolyckor medan brittisk fackpress anger dödsiffran 57.

– Jag vet inte exakt hur det är, men det blev stressigt på slutet och då blev det många olyckor. En del var nog rädda att missta arbetet om de rapporterade, säger Akin Barin.

Det är skymning i Istanbul. Kvällsbönen är utropad. Turisterna har lämnat Topkapipalatset och dricker Efes i gränderna. Krukorna med Testi Kebab krossas vid borden och skålarna med humus och lavash dukas fram.

Målet är en restaurang vid slutet av hamnen med en charmerande utsikt över Bosporren och Svarta Havets mynning.

Restaurangen i Yeşilköy, en stadsdel någon mil från centrum, längs Marmarasjöns europeiska kust, har börjat fyllas med lokala familjer. Här har Akin växt upp, spelat basket och firat kompisars bröllop. Ägaren känner Akin väl, vi får inga menyer. Det blir ett bord dukat med massor av röror, specialiteter och grillade köttbitar. Och så Raki med vatten.

– Min pappa var möbelsnickare och arbetade hela livet inne på basaren där han hade en affär. Då var alla möbelsnickare samlade på samma ställe i basaren, säger Akin Barin.

Livemusik i Istanbuls tunnelbana.

Basaren, eller Grand Bazaar som den kallas. Eller Kapalicarsi, covered market, som den heter, är en av de största och äldsta i världen med sina mer än 4 000 affärer under samma tak. På en yta av 31 000 kvadratmeter ryms 66 labyrintaktiga gator och 22 ingångar.

– Om pappa fick en stor affär bjöd han de andra möbelsnickarna på grillning vid entrén till basaren, det var så man gjorde, man var konkurrenter, men ändå vänner, säger Akin.

Istanbuls himmel mörknar och blir ett med Marmarasjöns vatten. Kyparna dukar av. Akin lyfter frågande på ögonbrynen. En till? Ja, ”one for the road”. Och en för Istanbul