Hem Betongbruden Betongbruden på hal is

Betongbruden på hal is

Betongbil

BetongbrudenHäromveckan hade vi ett par dagar då det var rätt så mycket halare än det vanligtvis är. Med lastbil är det lite mer spännande att köra än med personbil, man har betydligt mindre plats att manövrera på och man har ständigt i bakhuvudet att man väger mycket och vilken skada det kan orsaka redan i låg hastighet.

Jag backade under blandaren för att lasta och hoppades slippa få körning till kunden långt ute på Värmdö. Smala vägar och djupa diken kan man klara sig utan i halka. Givetvis får jag det lasset jag inte vill ha. Den här dagen hade jag chefen med mig i bilen för att ha genomgång av ett nytt datorsystem så det kändes i alla fall bra med lite sällskap.

Vi börjar åka och när vi börjar närma oss Värmdö ropar fabriken upp oss på radion och säger att pumpen är trasig så vi får åka till en annan adress och lossa. Skönt nog ligger den adressen närmare så vi slipper småvägarna nästan helt.

När vi närmar oss kunden ser vi att det är en s-formad uppförsbacke med bara packad snö, inte ett sandkorn. Jag blir nervös för jag avskyr när det lutar och det värsta som finns är när lastbilen bara kanar och man inte kan göra något. Kommer upp utan bekymmer trots mina farhågor, skönt!

Lossar till pumpen och smyger ner för backen och sedan tillbaks till fabriken. Nervöst igen inför nästa lass men får tillbaks till samma ställe. Skönt, det gick ju bra sist. Vad vi inte tänkte på var att det hade kört flera lastbilar där sedan vi var där med första lasset. Snön var numera fint polerad och ännu mer packad av varma däck och tunga fordon.

Upp gick bra men när vi skulle ner igen hade jag ont i magen av nervositet. Utöver att backen svängde så var det ett stup på flera meter ner endast avgränsat med tungavstängningar, man ville inte få släpp där! Förklarade för chefen att det här känns inget bra alls men han är lugn och kommer med tips och pepp.

Jag börjar smyga nerför backen så sakta det bara går utan att stanna och det funkar. Under tiden pratar vi på och när det bara är en högersväng kvar så släpper det. Jag blir rädd och håller därför bromsen låst vilket gör att vi inte stannar förrän bakhjulen är i diket eftersom vägen är doserad.

BetongbilJag som på grund av händelser i barndomen är orimligt rädd för lutning i sidled tycker att det känns som att vi kommer välta när som helst, vilket chefen avfärdar med “inte en chans”. “I med lågväxeln och diffa så kommer vi nog upp” tycker han, “aldrig i livet” tycker jag. (Att “diffa” gör att att drivhjulen snurrar lika fort vilket ökar greppet vid halt underlag. Det används bara för att komma loss och ska inte användas vid svängar eftersom hjulen då normalt snurrar olika fort för att inte skada bakaxeln. Diffen är en lastbilschaffis bästa vän!)

När jag går ut för att byta plats med chefen ser jag att det ju inte lutar mycket alls, sjukt vad skevt man uppfattar saker när man är rädd. Jag hade kanske gått att övertyga om att prova att köra därifrån men var oerhört tacksam att chefen tog det. Hade han inte varit med hade någon annan fått lösa det. Bilen kom upp ur diket utan några som helst problem.

Vi ropar upp fabriken och ber dem informera pumpen om att det är halt och sedan diskuterade vi det hela på väg tillbaks. Trots mycket bra däck på bilen så är man inte helgarderad, sådant här händer ibland. Resten av dagen gick finfint och även om det var betydligt halare dagen därpå så var det inget bekymmer alls för mig för då var det inga backar inblandade.

Åsa “Betongbruden” Karlström