Hem Betongbruden Betongbruden i Farsta

Betongbruden i Farsta

Här var det stopp! Foto: Åsa Karlström.

För första gången på bra länge körde jag på min hemmafabrik Skanska Farsta. Det var roligt att träffa kollegorna där igen och dagen flöt på bra med fin betong och trevliga körningar.

BetongbrudenVid 12-tiden tog jag lunch och efter den och en stunds väntetid fick jag spolbesked, jag var en av de tidigaste bilarna för dagen och nu behövde de inte mig längre. På väg till spolplattan känner jag att jag skulle kunna jobba lite till, musklerna är rätt fräscha för tillfället och energi fanns det.

Jag visste att Betongindustri Hammarby hade mycket att göra och dessutom var en av mina kollegor som normalt kör där sjuk idag vilket såklart inte gjorde saken bättre för fabriken. Så jag ringde chefen och bad honom kolla om Hammarby ville ha hjälp, i så fall kunde jag ta ett lass eller två åt dem. De ville väldigt gärna ha hjäp så jag sköljde ur roteraren lite lätt och begav mig till nästa fabrik.

När jag närmade mig ringde jag och sade att jag var på ingång, jag passade även på att påminna om att tunneljobb är min grej, det blir jag glad av. Det vet de redan, jag kan ha nämnt det en eller två eller femtitolv gånger förut…

Jag fick ett lass sprutbetong till Henriksdalsberget där man bygger ut reningsverket. När jag kom dit ringde jag en kontakt som kunden lämnat för att fråga var pumpen stod. Fick en beskrivning som löd: “In i berget, vid räddningskammaren tar du höger och sedan ser du pumpen. Du kan köra hela vägen fram, du behöver inte backa”. (En räddningskammare är mycket förenklat ett mobilt skyddsrum som används nere i tunnlarna).

Jag körde ner och såg ingen kammare. Ok, då är de väl därnere rakt fram tänkte jag och körde djupare in i berget. Efter sisådär hundra meter såg jag en räddningskammare. Det där med att ta höger vete fasen mumlade jag för mig själv med en blick på den mycket kompakta bergväggen till höger.

Det kanske är en bit längre ner då tänkte jag och fortsatte. Runt en krök låg det plötsligt en massa sprängsten på marken, där vill jag ju inte köra hinner jag tänka innan jag ser att det är slut på tunneln där. Jahapp… måste ha missat en kammare. Det var bara att lägga i backen och backa tillbaka ett par hundra meter. Uppförsbacke, tveksamt underlag och fullastad är ingen bra kombo eftersom det slirar lätt, men denna gången gick det bra.

När jag kommit upp till den större delen av berget kommer en kille gående. “letar du efter en sprutrobot?” Ja, och där nere var den INTE sade jag och vi garvade. Killen förklarade vart den stod och jag sade att jag hade fått en räddningskammare som riktmärke. Ja, men den hittade du ju, sade killen lite sarkastiskt. “De har flyttat på den, det visste inte han du pratade med…”.

Kunde till slut lossa mitt lass utan problem. Tillbaka på fabriken får jag ett till lass med sprutbetong, denna gången till Katarinaberget.
Lossningen i Katarinaberget går lika finfint den med och efter det blir det hemgång. Fabriken tackade för hjälpen, det värmer. Det känns kul att hjälpa till lite extra när man vet att det uppskattas och man dessutom får höra det. Nöjd med dagen spolade jag och åkte hem.

Åsa “Betongbruden” Karlström